Brittiska tyger från W.Bill

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om olika tillverkare av tyg här på Manolo. Det har bland annat varit Fox Brothers, Johnston´s of Elgin och Molloy & Sons. Det har enbart varit brittiska och irländska tyger då jag helt enkelt kan mer om dessa och tilltalas av såväl utseendet och känslan. Man kan tycka att det är ett ganska snävt område vilket förvisso är sant. Det är främst när man som kund står inför att köpa en skräddarsydd eller måttsydd kavaj som man faktiskt behöver ställas inför den angenäma utmaningen att välja tyg.

Olof Nithenius | Publicerad 2016-03-24 08:16 | Lästid: 5 minuter

Fram till för ett par år sedan hade en text om tygleverantörer varit ganska överflödig på Manolo men i och med att både efterfrågan och utbudet av skräddar- och måttsytt ökat så fyller det ändå en viktig funktion. Sverige får hela tiden besök av väldigt bra internationella skräddare och antalet aktörer som erbjuder måttsydda plagg har ökat rejält. Alla som testat dessa tjänster vet att man ställs inför en djungel av olika val. Personligen gör jag ganska många plagg av denna typ och har utvecklat ett nördigt intresse för just dessa tyger. Under några veckor framöver kommer jag att skriva ett par olika texter här på temat tyg med lite olika infallsvinklar. Den gemensamma nämnaren är att det uteslutande rör sig om tyger från de gröna öarna i väst (och nej, det är inte vare sig Ven, Orust eller Tjörn…)

Först ut är W.Bill, ett företag som jag upptäckte för ca 1.5 år sedan av en ren slump faktiskt. Jag hade köpt ett vintage donegaltyg på brittiska eBay att använda när jag skulle . Vi träffades i Italien och Zaremba fick tyget av mig när vi var på Pitti Uomo. Han hade dock så mycket packning och hade köpt tyg lokalt i Italien så han postade alla tyger från Napoli till Polen. Dessa kom då bort på posten och har till dags datum inte hittat fram. Något säger mig att de nog aldrig lämnade Napoli…

Hur som helst, en bestört Maciej Zaremba erbjöd mig ett snarlikt tyg från W.Bills utmärkta irländska donegalbunch. Det blev en kavaj i detta tyg och ni har kunnat läsa om beställningen här tidigare.

Jag blev väldigt nöjd med denna kavaj och har sedan dess gjort ytterligare två kavajer i olika tyger från W.Bill. För att få veta mer så tog jag även kontakt med Mark Dunsford som äger LBD Harrisons. LBD är ett bolag som familjen Dunsford drivit länge och som successivt köpt ett antal anrika tygleverantörer så som Pedersen & Becker, Harrisons of Edinburgh, Porter & Harding och H.Lesser. 2014 köpte de W.Bill och Smith & Woolen och har nu ett rejält utbud av tygbunchar under sitt paraply.

W.Bill startade så tidigt som 1846 av William Bill i Mold som ligger i Flintshire i norra Wales och sålde då walesisk flanell och filtar. När verksamheten växte flyttade de till Tenby i södra Wales och sonen Thomas Bill adderade tweedtyger till utbudet, något som har kommit att bli W.Bills kännetecken. I slutet av 1800-talet flyttade man verksamheten till London och de öppnade även en egen butik på Great Portland Street.

Affärerna blomstrade och fick ett uppsving när Brookes Brothers och ett par andra amerikanska firmor började att köpa stora volymer av firmans tyg. Detta höll i sig och trots tuffa tider under andra världskriget som tog hårt på många andra firmor så klarade sig W.Bill väl och fortsatte att exportera mycket till USA. De var en av få firmor som hade licens att exportera kashmir till USA och många amerikaner tog även med sig detta när de återvända till USA efter kriget efter deras stationering i Europa.

Under 70-talet märkte man av en nedgång och fick även problem då den byggnad man satt i 1975 blev bombad av IRA. Under 80-talet steg hyrorna i London och 1988 bestämde sig de dåvarande ägarna att sälja verksamheten. Detta höll några år och 1994 köptes de upp av Smith & Woolen som alltså båda två ingick när familjen Dunsford köpte verksamheten 2014 av David Graham.

Lite skojig kuriosa för oss anglofiler och historieintresserade är att Pablo Picasso hade en kavaj han ofta syntes i gjord av tyg ifrån firman. Vidare försåg W.Bill Sir Ernest Shackleton med varma Shetlandtröjor under hans tidiga arktiska expedition 1908. Sir Edmund Hilary bar en Shetlandtröja från företaget under hans första Mount Everest expedition 1953. För alla bondfantaster så användes både donegal tweed och shetland tweed från W.Bill i Dr No.

Mark berättar att W.Bill egentligen skilde sig lite mot tidigare bolag han köpt. Många tygleverantörer gick riktigt dåligt när de förvärvades medan W.Bill faktiskt tjänade pengar. W.Bill är alltså en tyghandlare och inte ett väveri, jag kommer att återkomma till detta i en senare artikel. De säljer tyger under eget varumärke som något väveri producerar för dem. Så när Mark tog över verksamheten fick han det lager av tyger som fanns samt det etablerade varumärket och igenkännandet hos kunder och skräddare sedan tidigare.

Han berättar att en stor del av arbetet blev att strukturera upp det lite och skapa en attraktiv produkt utifrån dagens efterfrågan. De har historiskt sett haft väldigt mycket grova tyger i främst tweed. Det har man till viss del behållit men skurit ner i bredd. De mest rustika och tunga tygerna har man flyttat till Porter & Harding som de alltså också äger. Mycket tweed finns kvar men man märker att W.Bills profil skall tilltala en yngre kund. Det är mer färger och mönster och det märks helt klart att man söker nå en kund som idag tilltalas av ex italienska Ariston eller Caccioppoli. Det har adderats fler lite tunnare och mjukare tyger och bunchen med namnet Lamana har blivit allt viktigare.

Personligen har jag testat tre olika tyger från firman; Ett grövre rostrött donegaltyg, ett brunt aningen lättare shetlandtweedtyg samt ett tunnare sommartyg i 280g i ull. Som en liten annorlunda vinkel anlitade vi fotografen Ted Olsson som fick i uppdrag att fota mig bärandes dessa tre olika kavajer för att visa både på hur tyget ser ut på nära håll och i färdigt resultat.

Donegal: Zaremba Bespoke