Stilstudie – Pilotglasögonen
Pilotsolglasögonen är en av de riktiga superklassikerna i garderoben, en Alleskönner som hela världen bär och som håller hela vägen från cockpit till cocktail utan att tappa stilen. I den här artikeln kikar vi lite på historia, varianter, kända bärare och utveckling.
Som så många andra klassiker i mannens garderob är även pilotglasögonen en produkt sprungen ur behov och det är ju något med funktionsdriven formgivning som är oemotståndligt – inte sällan är det kraven på ändåmålsenlig utrustning för krig och elände som skapat några av de mest omtyckta och använda plaggen i våra garderober och de ikoniskt dropformade glasögonen är inget undantag;
Pilotglasögonen som vi känner dem idag dök upp på trettiotalet. Tidigare, när man flög i öppna plan, bar man pälsfodrade goggles för att skydda ögonen från köld och vind, men med piloterna skyddade i cockpit försvann behovet av stora, otympliga glasögon och man koncentrerade sig istället på att skydda ögonen från starkt ljus och förbättra förmågan att se. Som en utveckling av de skyddsglasögon som erbjöds cyklister och bilister från slutet av artonhundratalet utvecklades av det amerikanska militärflyget en modell med droppformade och konvexa glas som skulle erbjuda största möjliga synfält utan att släppa in solljus i kanterna, kallade D-1 och som tillverkades av American Optical (som vi återkommer till). Tämligen omgående utvecklades modellen av militären till det vi känner igen idag, med sina två mörka linser, tunna metallbågar och en dubbel brygga över näsan och tillverkades på kontrakt av flera olika företag. Ett av dem, och det som tack vare skicklig marknadsföring oftast tillskrivs uppkomsten, var optikföretaget Bausch & Lomb som kallade sitt solglasögonvarumärke på konsumentmarknaden för Ray-Ban och nästintill blivit synonymt med modellen. Redan när modellen kom till släpptes den även på den civila marknaden, huvudsakligen inriktad mot sportmarknaden där den såldes till framförallt skyttar och fiskare som också behövde skydd mot gassande sol.
Riktigt kända blev pilotglasögonen under andra världskriget när de inte bara tilldelades flygande personal men också användes av många andra – det stora mediala genombrottet var 1944 när general Douglas MacArthur landsteg på Filippinerna i sin karakteristiska utstyrsel med skärmmössa, majspipa och solglasögon, vilket blev en ikonisk bild för modellen.
När andra världskriget tagit slut och pilotglasögonen följde med både hemvändande militärer men också fanns att tillgå som överskott etablerades populariteten (att Marlon Brando bar ett par som stökig veteran i Vild Ungdom 1951 skadade förstås inte heller) och har sedan dess varit en konstant i modet i allmänhet och glasögon i synnerhet.
På femtiotalet utvecklades en ny variant och modell för pilotglasögon, med de nya krav som ställdes på utrustningen när man klev in i jetåldern – med hjälmar och masker med såväl radio som syrgas och visir krävdes vissa förändringar i formen för att kunna passas in. Svaret som amerikanska flygvapnet kom fram till var standardmönstret HGU-4/P, som enkelt uttryckt var en kantigare pilotform som dessutom hade raka skalmar (för att kunna tas på och av utan att behöva gå "runt" örat). Från 1958 var den här modellen tilldelad utrustning bland militärens piloter och har blivit känd både som valet för nästan alla astronauter (som i början ju var rekryterade bland jakt- eller testpiloter) men också har synts i en mängd filmer relaterade till Vietnamkriget. Robert Duvalls oförglömliga gestaltning av överstelöjtnant Bill Kilgore i Apocalypse Now och Robert De Niro som Travis Bickle i Taxi Driver bär båda den här varianten. Ursprungligen tillverkad av American Optical (precis som nämnda D-1) finns den fortfarande att köpa, både som prisvärt militärt överskott och från Randolph Engineering (de senare synliga i bland annat Mad Men).
Under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet blev som många vet solglasögon både större och mer experimentella i uttrycket. Känd för sina extravaganser lät Elvis Presley tillverka sina karakteristiska pilotglasögon (i solitt 14k guld...!) hos Hans Fiebig på Optique Boutique på Sunset Strip i Los Angeles, samma kändisoptiker som också gjort Elton Johns många unika glasögon. Modellen utvecklades också för en mer tydligt civil och stilinriktad look; amerikanska Serengeti lanserade sjuttitalets så tongivande tonade rödbruna glas, österrikiska Carrera lanserade de tidstypiskt matiga plastvarianterna och familjen Porsche (som precis lämnat ledningen för biltillverkaren med samma namn) startade upp Porsche Design med att lansera modellen 8478 med utbytbara oversizelinser.
På åttiotalet märktes det att pilotmodellen var stark och då ville även lyx- och modehusen ta del i utvecklingen, kanske framförallt Cartier vars Santos-piloter hittade till två riktigt glassiga filmskurkar; Christopher Walken som Max Zorin i Levande måltavla och Michael Douglas som Gordon Gekko i Wall Street.
Det riktiga populärkulturcrescendot var 1986 när Top Gun gick på biograferna och hela världen ville se ut som Tom Cruise i rollen som "Maverick" Mitchell, vilket gjorde pilotglasögonen till en försäljningssuccé för Ray-Ban (bara tre år efter att samme Cruise i Föräldrafritt gett Wayfarer en renässans).
