Stilstudie – Cykelmode

Den som läst sådant jag tidigare skrivit vet kanske att jag är en lika entusiastisk och engagerad som obegåvad amatörcyklist (på landsväg och i skog), men njuter minst lika mycket av mjukt mysig promenadcykling i vardagen. Trots att det finns en självklar plats för hög puls, trånga kläder och små marginaler i cykelsport hör det däremot inte hemma i pendlingstrafiken – nej, cykeln som transportmedel är inte bara praktisk i sin i bästa fall nästintill fjäderlätta och ansträngningsfria framfart, men ska också vara stil- och njutningsfull (och inte minst med respekt och tålamod gentemot sin nästa, vilket inte alltid sker…). Den som har nöjet eller behovet att röra sig i eller till stadsmiljö på två hjul behöver inte nödvändigtvis göra det med motion eller prestation i fokus, vilket vana cykelnationer som Nederländerna, Danmark och till viss del även Storbritannien visar på ett utmärkt sätt.

I de två första fallen är cykeln i transport och livsstil en självklarhet på ett sätt som vi i Sverige inte sett sedan trettiotalet. Något som till stor del säkert beror på ett mildare klimat än vi i längre upp i norr får dras med under vinterhalvåret men också genom att det rent logistiskt i städerna är tänkt att cykeln går först (det är ingen slump att verbet ”Köpenhamnisera” används för anpassningen av städer till en mer hållbar och cykelprioriterad infrastruktur). Cykeln som transportmedel är en så integral del i folksjälen att inte bara vanliga medborgare i vardagen utan även kändisar och politiker nyttjar den (säkert inte bara av praktiska skäl, utan även för att vinna enkla poäng i folklighet). Ovan syns Nederländernas premiärminister Mark Rutte traditionsenligt på väg någonstans genom föredömligt elegant promenadcykling, och nedan den danske finansministern Kristian Jensen utanför kungliga slottet (kanske för att imponera på närmsta chefen statsminister Lars Løkke Rasmussen, känd som inte helt oäven landsvägscyklist och lagledare).

Den tydliga motsatsen är förstås den färgstarke och utstuderat sjavige numera avgångne brittiske utrikesministern Boris Johnson som när han fortfarande var Londons borgmästare inte bara införde flera av stadens supercykelvägar för pendlare ("bicycle super highways") men också lånecyklar av den typ som vi också ser i flera svenska städer och som snabbt fick smeknamnet "Boris bikes". I ständigt blåsväder (både bildligt, men av frisyren att döma kanske även bokstavligt) rörde han upp känslor, vilket bilden nedan från invigningen av en ny cykelväg mellan Vauxhall och Ova vittnar om.

När man ser bortom nordeuropeisk nyttocykling i kanske inte alltför optimalt väder är det lätt att drömma sig bort till sydeuropeiskt slörullande på väg till att göra ännu mer av ingenting. Den som njutit av Luca Guadagninos "Call me by your name" på bio det senaste året vet nog vilken känsla jag syftar till – den skrynkliga, fladdriga och drömskt dammande släpljuscyklingen på vacker landsbygd, något jag själv såg i södra Frankrike häromveckan när en sjuttioårig fransk gentleman av klassiskt snitt (vitt hår, knastertorr bronsbränna, cigarett, trettio år gamla glasögon och kortärmad skjorta) lastade på en fyralitersdunk naturrött från det lokala vinkooperativet på pakethållaren och rullade hemåt på grusvägen.

Den första delen Carusos "The Good Italian"-serie börjar med just den här typen av romantiskt rullande visandes företagets "Tosca"-kavaj för att sedan bli ännu mer sevärd när Giancarlo Giannini gör sin entré (och värt att påpeka för transparensen skull; Caruso är ett av de varumärken jag dagligen arbetar med - ha det i åtanke när jag rekommenderar filmserien, utan att det för en sekund gör den mindre fantastisk);

Om man är sugen på att gräva ner sig lite i sin egen cykelstil, vart vänder man sig då? I det här fallet är det så att britterna utmärker sig, förmodligen från en grund både i finskrädderi och lite mer funktionsdriven fritidsklädsel (och tack vare sitt eländiga klimat ett behov av funktionella plagg). Som i så mycket annat är det kanske just på de isolerade öarna som de riktiga fritänkarna får husera ostört, vilket också syns i utbudet av egensinniga brukscyklar man framtagit – två bra exempel är Dr Alex Moultons (som f.ö. var med och konstruerade ur-Minin, även den en uppvisning i att tänka utanför ramarna) fackverkscykel från 1962 med gummidämpning och små hjul och inte minst Brompton, den kultiga vikcykeln som sedan Andrew Ritchie byggde den första 1975 älskas av alla i en medveten publik från pendeltågsresenärer till styrelseproffs. Just ur stilhänseendet är ju Brompton intressant, då man tillsammans med den lika brittiska institutionen Barbour har ett symmetriskt samarbete med kläder specialanpassade för cykling (med bland annat meshfoder istället för det klassiska tartanmönstret och ett lättare 4oz-bomullstyg eller nylonskal) och en specialmodell av cykeln, såklart i grönt och med en tillhörande Barbour-väska att fästa på styret.

Företaget Brooks har nästintill blivit synonymt med de fina, handgjorda skinnsadlar som återfinns på alltifrån klassiska herr- och damcyklar till långfärdsvarianter och som likt ett par skor ska formas in till perfekt passform (med inte helt olika obehag, men det är en annan diskussion...). Vid sidan av sadlarna gör man också en rad väskor och accessoarer i såväl klassiskt utförande (inte helt olika väskorna från Barbour ovan med skinn och canvas) som en elegant samtida stil som inte skulle skämmas för sig till kostym. Det riktigt spännade är den linje av jackor (döpt efter grundaren, John Boultbee) som man gjort tillsammans med Saville Row-skrädderiet Timothy Everest och som vi berättade om för ett par år sedan när den första jackan släpptes. Efterhand har det blivit fler varianter (bland annat den läckra harringtonen nedan) och återkommande är funktionella detaljer, cykelanpassad skärning och inte minst intressanta brittiska klassikermaterial (som Ventile, den vattentäta bomullskvalitén som använts i bland annat pilotdräkter)

Det går inte att nämna brittiskt cykeltema utan att snudda vid en av branschens riktigt tunga spelare; Rapha. Från början ett passionsprojekt som lanserades i början av 2000-talet med bara tre produkter (en keps, en tröja och en jacka – alla i samma pigga färgskala som T-Forden) och ett tydligt premiumfokus skakade man om branschen ordentligt och lanserade såväl en ny standard för såväl sparsmakat utseende (som många adopterat) som för tilltagen prisnivå (som många andra företag önskar att de kunnat ta...) - det är utan tvekan ett varumärke som många har åsikter om. Vid sidan om märkets huvudsakliga inriktning mot kläder för tävling, träning och sport finns även "City"-kollektionen med kläder inspirerade av sporten men för bruk både av civilcyklister som till vardags (som kostymen ovan). Märkets softshelljacka, som välförtjänt uppnått klassikerstatus, gjordes i vintras i en begränsad specialupplaga i ett material som för Manolo-läsaren sannolikt är välbekant och omdefinierade lyxsportkläder; Loro Piana Storm System-ull. Kanske inte det optimala plagget för distansträning i saltslask är det ändå en spännande skärningspunkt mellan funktionsplagg och klassiskt skrädderi, som tack vare materialets fina egenskaper var ett exceptionellt plagg (med en exceptionell prislapp – Internet grälade i veckor...).

Tidigare har Rapha samarbetat med designern Paul Smith (som ungdom en mycket lovande tävlingscyklist med proffsambition vars karriär fick avbrytas efter en otäck olycka med en bil), som är en stor entusiast inför cykelsporten och dess estetik (och bland annat gett ut boken Paul Smith's Cycling Scrapbook). Han har bland annat fått formge den rosa ledartröjan för Giro d'Italia men har nu under eget namn produkter för både vardags- och sportcykling i sortiment och fram till nyligen även en underlinje med namnet 531 (guldstjärna för nördar som vet varför!) med premiumprodukter, allt i Smiths karakteristiskt färgstarka stil.