Skräddarsytt med A.W. Bauer & Co del I – Arvet och framtiden

Skrädderifirman A.W. Bauer & Co har vägrat ge upp. Som Nordens enda bevarade skrädderi sys här några av världens främsta kostymer, helt efter konstens alla regler. I en tvådelad artikelserie besöker Manolo Stockholmsskrädderiet för att ta reda på hantverket bakom och framtiden för skräddarsydda kläder.

Olof Enckell  |  Publicerad 2010-11-19 09:00  |  Lästid: 5 minuter

Den som någon gång skrutit om sina skräddarsydda kostymer
från Thailandssemestern lär efter ett besök på A.W. Bauer & Co slänga sig
betydligt restriktivare med begreppet skräddarsytt. Den lilla skrädderifirman
på Brunnsgatan i Stockholm är inte bara ensam i sitt slag i Norden utan anses
dessutom tillhöra ett av världens främsta skrädderier (Financial Times). Här
sys kostymer efter den gamla skolans kompromisslösa hantverk. På kundlistan
syns namn som August Strindberg, Anders de Wahl och Gösta Ekman.

A.W. Bauer & Co grundades 1863 av John W. Bauer, som
hade danskjudisk bakgrund. Det var i en tid då vad vi förknippar med den
moderna kostymen började ta form, inte minst genom ärkedandyn George Beau
Brummel som fick den brittiska aristokratin att slänga sina utsmyckade
sidenrockar till förmån för en mer nedtonad stil i frackkavaj och långbyxor.
1872 dog John och brodern Adolf W. Bauer tog över verksamheten, där av namnet
A.W. Bauer.  Adolf drev skrädderiet
i 20 år innan sonen Louis blev ansvarig. 1923 anställdes Curt Moberg som
springchas. Då fanns tre tillskärare och 30 skräddare. 1948 dog Louis och Curt
Moberg tog tillsammans med tillskärarna Hilmer Berglöf och Einar Oxengren över
verksamheten som då låg mitt bland kommersen på Biblioteksgatan i
Stockholm.  Under en period på
70-talet ägdes Bauer av varuhuset MEA, men när de försattes i konkurs köpte
Curt tillsammans med sonen Börje Moberg upp majoriteten av företaget.

Idag ägs och drivs skrädderifirman av danskfödde Frederik
Andersen och Martin Ekolin, som båda skolats hos Savile Row-skräddaren Henry
Poole & Co i London. Frederik och Martin lärde känna varandra på Dramaten
där de arbetade som teaterskräddare. Frederik var trött på att sy scenkläder
och sökte sig till Bauer för att få en lärlingsplats. Bauer drevs då av Börje
Moberg och den i branschen legendariska skräddaren Göran Johansson. Både hade
gått yrkesskola i Sverige och sedan skolats vidare på Benson, Perry &
Whitney i London. Efter ihärdiga övertalningsförsök fick Fredrik till slut en
plats.

Jag mottogs inte
direkt med öppna famnar. Scenskräddare har länge ansetts ligga lägst i
hierarkin bland skräddare. Göran var tveksam om han överhuvudtaget hade energin
att driva skrädderiet vidare, än mindre skola upp en lärling. Men till slut
fick jag en plats på bordet mittemot Göran. Det första han sa åt mig var, ”glöm
allt du lärt dig tidigare så skall vi se om det går att göra en riktig
skräddare av dig”. Även om han alltid satt med ryggen vänd mot mig hade full
koll på vad jag gjorde. Så fort jag lyfte en sax frågade han vad jag skulle
göra med den. Men han var också en otrolig skräddare. Han hade förfinat sin
teknik så att han kunde sy två kavajer på en 50-timmars vecka. Det är inte
ovanligt att skräddare behöver den dubbla tiden, berättar Frederik.  

   

Frederik och Oscar diskuterar en beställning av en dubbelknäppt tweedytterrock.

När Göran slutade bestämde sig Frederik att köpa upp hans
andel av företaget. Ett halvår senare gick Göran bort. Beställningarna låg på
hög och Frederik ringde då upp sin gamle kollega Martin för att klara av
tempot. Martin hade samma dag som Fredrik ringde skrivit på ett årskontrakt som
scenskräddare på Stadsteatern, vilket han rev upp.

– Jag har fortfarande
rätt kylig relation med Stadsteatern, säger Martin med ett leende.
 

Även om det hänt mycket sedan A.W. Bauer öppnade för snart
150 år sedan är arbetsmetoderna i skrädderiet fortfarande relativt oförändrade.
Samtliga plagg skärs ut och sys för hand med minst tre provningar på kunden.
Kostymens uppbyggnad pikeras med tagel och vattulin för att skapa rätt balans
på kostymen, vilket anses vara det främsta signumet för en skräddarsydd kostym.
Men att avgöra den exakta definitionen för vad skräddarsytt egentligen innebär
är idag inte helt enkelt. I England blossade det för tre år sedan upp en debatt
kring ordet Bespoke som länge varit förunnat endast första klassens skrädderi,
men som nu brittiska motsvarigheten till marknadsdomstolen gett grönt ljus att
använda i betydligt vidare sammanhang. Något som fått Savile Rows skräddare att
gå i taket. Frederik småler när han får frågan om hur ordet skräddarsytt kommit
att användas.

– Vi har inget intresse
av att ta debatten. Själva definitionen är inte det viktigaste. Våra kunder vet
att mycket av det som idag kallas för skräddarsytt inte går att jämföra med det
arbete vi lägger ner bakom varje plagg. Men jag kan tycka det är lite komiskt
när exempelvis skor kallas för skräddarsydda. Det är ju inte så att skräddare ägnar
sig åt skomakeri.

Många av Savile Rows skrädderi har senaste åren övergått mer åt
konfektion och made-to-measure. Är det en möjlig utveckling för Bauer?

– Jag tycker det är att
skjuta sig själv i foten. Skrädderiet blir bara en täckmantel och själva varumärket
urvattnas. Så vill inte vi jobba. Ett stort problem är att det inte längre är
skräddare som äger verksamheten utan investerare med helt andra krav på
avkastning.

 Finns det verkligen en
framtid för skräddarsydda kläder?

– Vi är övertygade om
det. Men yrket har förändrats. Förr var skräddare som vilket annat
hantverksjobb som helst. De som blev skräddare valde ofta det av den enkla
anledningen att de inte hade råd att utbilda sig. Idag är det ett betydligt mer
medvetet val att bli skräddare. Ur den aspekten har yrkets status
återupprättats. Tyvärr är medvetenheten bland dagens konsumenter om vad
skräddarsytt egentligen är fortfarande väldigt låg. Skräddare har enorm
stolthet över sitt yrke, vilket jag tyvärr också tror har hämmat utvecklingen.
Inställning har tidigare ofta varit att ”de som inte förstår är inte välkomna”.
Många har varit usla på att kommunicera vad det är som gör skräddarsytt unikt.
Det går att få personer vet vad en skräddare kan åstadkomma. Samtidigt upplever
jag att fler börjar få upp ögonen för skräddarsydda plagg och hantverket bakom. 

   

70 år gamla läderknappar. Kvalitén är så rejäl att det krävs en passpoal i läder för att inte slita sönder knapphålet.

Det största hotet mot skrädderiets hantverk ser Frederik
dock varken vara konkurrensen från konfektionsindustrin eller bristfällig
efterfråga utan bristen på framtida skräddare. Yrket är slitsamt och inte
särskilt välbetalt. Yrkesutbildningarna är närmast helt nedlagda. Fredrik har
precis tagit in tre kvinnliga lärlingar från Hantverksakademin i Stockholm för
att utbilda dem i yrket. 

– Förr var hierarkin
väldigt tydlig. Det fanns skräddarpubar i England där uniformsskräddarna,
vilket ansågs som det allra mest förnäma, satt på en liten pedistal och efter
rang följde rock-, kavaj-, byx- och allra sist västskräddarna. Det var
otänkbart att kvinnor skulle sy kavajer. Idag gör bristen på kunniga skräddare
det svårt att arbeta så. Och jag välkomnar verkligen en öppnare miljö.

 Hur ser du på framtiden
för A.W Bauer?

 – Vår ambition är, och
jag är medveten om att detta kan låta lite kaxigt för ett skrädderi på en
bakgata i Stockholm, att vara världens främsta skrädderi. Men utmaningarna är
många. Vår framgång avgörs helt av hur väl vi lyckas förfina hantverket och
föra kunskapen vidare till nya unga skräddare. 

   

Några av beställningarna som är på väg att sys klara.
Provsadel för att prova ridkavajen.
Bild från skrädderiets skyltfönster.
I nästa artikel om A.W. Bauer & Co tittar vi närmare på själva hantverket bakom en skräddarsydd kostym. Foto: Olof Enckell.
Kommentarer
Dela på Facebook
Tweeta