Reflektion – Varför tröttnar vi på trender

Stil kommer alltid ha en viss koppling till mode då även de mest tidlösa snitt och konservativa plagg förändras. Samtidigt så sker detta inom klassiskt herrmode ofta över en lång tidsperiod så som decennier där slagbredd, byxvidd och kavajlängd kan röra sig fram och tillbaka. 

Trender rörande specifika plagg har en tendens att få kortare livscykler desto populärare eller mer påtaglig trenden är. Exempelvis så kommer förmodligen en slät oxfords aldrig att vara extremt trendig men heller aldrig hopplöst daterad. Formen på tån kanske varierar från rund till kraftigt mejslad och tillbaka under en längre tid men modellen i sig är bestående. Ett annat exempel på motsatsen är tasselloafers som var ett självklart inslag på fötterna hos välklädda män under 80-talet för att sedan förpassas till en kategori av skor som först de senaste åren börjat återfå sin status. Många man träffar som upplevde trenden senast den var i ropet är betydligt mer skeptiska till modellen än den yngre generationen som tar del av den för första gången.

Munkskons populäritet under 2010-talet kan nog ingen klassisk herrsko matcha men nackdelen med detta är att många nu oroar sig att den skall kännas daterad och därför ställer sig tveksamma till ett köp. Detta trots att det faktiskt rör sig om en modell som har funnits med i utbudet hos många producenter i närmare 100 år. 

Självklart kan en extrem trend dämpa entusiasmen för en skomodell då associationerna till produkten förändras. Från att den uteslutande erbjudits från anrika aktörer, associerade med högsta kvalitet och hantverk till att några år senare finnas representerade i limmat utförande bland budgetkedjorna kommer tveklöst att spela in.

Samma sak gäller såklart angående associationerna som skapas från personer som bär produkten. Ju tidigare man tittar i en trends livscykel, desto mer autentiskt och nära originalet brukar den vara. Det är självklart inget fel att en snygg skomodell blir tillgänglig för en bredare massa men när en modell som förknippats med klassiska plagg som kavaj och kostym börjar presenteras ihop med stuprörsjeans, t-shirts och skinnjackor blir det naturligt att associationerna för skon flyttas från sitt ursprungsområde.

Nu tänker kanske många att jag låter som en konservativ gubbe som tycker att man absolut inte får blanda stilar...Det är precis tvärtom.

Jag tycker att det är direkt nödvändigt för såväl mode och stil att det finns personer som vågar bryta mot normer och traditionella konventioner kring vad som får bäras till vad. Jag skulle vilja påstå att näst intill alla av världens främsta stilikoner har på ett eller annat sätt vågat kliva utanför vad som ansågs korrekt. Titta på exempel från Beau Brummell som revolutionerade herrmodet på 1800-talet, till Gianni Agnelli som är den kanske mest hyllade stilikonen i modern tid och närmast personifierade begreppet Sprezzatura. 

Problemet ligger kanske snarare i att när en produkt som härstammar från en subkultur (ja, jag väljer att definiera #menswear som en subkultur idag) börjar etablera sig i kretsar utanför dess kärna så tenderar den egna gruppen att tröttna. Jag tror t ex att ytterst få punkare finner en stor inspiration av att se fashionistas eller kändisar i skinnjackor från designers för över 30 000 kr inspirerade av punkkulturen men som saknar all koppling till ursprunget. 

För att förtydliga så säljer fortfarande munkskor som har fått agera exempel i den här artikeln, väldigt bra. Dock är jag tämligen övertygad om att köparen som övervägde modellen 2010 inte är densamma som gör det idag. För den förstnämnda är det kanske nästa alternativa skomodell med historisk förankring som lockar (Lazyman´s, button boots eller tasselloafers). Vissa av dessa kommer med största sannolikhet aldrig att bli mer än en lokal trend inom just den specifika subkulturen medan andra etablerar sig i ett bredare segment. 

Problemet jag kan ha, är när personer som fnyser åt modets kortsiktiga trender och som köpte sina munkskor med motiveringen att de var tidlösa och klassiska, sen väljer att sluta bära modellen för att de känns "väldigt 2012". Det blir en smula motsägelsefullt i min mening och jag skall vara ärlig och säga att jag själv, särskilt tidigare varit bidragande till ett sådant beteende. 

Som jag ser det är det bättre att antingen acceptera att man faktiskt kan bli inspirerad av trender precis som man kan tröttna på dem eller att man helt enkelt ignorerar om det är en trend eller inte och bara fortsätter bära sina skor oavsett vilka andra som också gör det. 

Jag tror det är väldigt viktigt att alltid försöka se på trender och produkter med öppet sinne och precis som stilregler, reflektera över om de är relevanta för just dig.

Jag har själv funderat på hur min syn på just munkskon förändrats genom åren. I många avseenden tycker jag fortfarande att det är en förträfflig skomodell. Den är praktisk likt en loafer men täcker fler säsonger, den ger ett intressant inslag till en skräddad klädsel där ibland släta oxfords kan kännas väl slätstruket till situationer utanför det mest formella.

Jag ser kanske inte tillbaka på valet av uppknäppta spännen och hårt mejslade läster med samma entusiasm idag men det är snarare en association till hela looken som kraftigt influerades av Lino Ieluzzi i början av 2010-talet. Oavsett vad man tycker om det (jag har själv i högsta grad varit en del av det) så är det snarare  tolkningen som förändrats än produkten i sig. Jag skulle utan problem kunna se mig själv bära ett par svarta monkstraps med rund tå till en mörk kostym eller uddabyxa och kavaj även idag. Jag skulle kanske göra det lite mer nertonat och se skon mer som vad den är; ett alternativ till derbys som semiformell sko. 

Frågan som uppkommer är när modellen återgår till neutral mark, dvs när den försvinner ur modebilden på en bred front och därmed även ur större delen av butiksutbudet, för att åter vara ett signum för nischade aktörer inom klassiska herrskor? Kommer det resultera i att ursprungsgruppen åter börjar titta närmare på modellen för att i sin tur påbörja nästa cykel av en eventuell trend?