Reflektion – Stilmässig intarsia

Misstolka mig inte – ju längre upp vi hamnar i klädkods- och formalitetsskalan, desto mindre svängrum finns det i plaggval och desto större skillnad gör de för stilintresserade så viktiga små subtila valen som säkert skulle flyga de flesta omärkbart förbi. Det eleganta behöver inte nödvändigt vis vara det intressanta, så häng med i en tanke om att blanda upp. 

I stil är det det lilla skavet som ger en extra dimension, när det som är homogent och enkelt drabbas av en förändring som ger lite sväng och klang till helheten – på samma sätt som Maillardeffekten och lite sotiga kanter förvandlar den matvara som hade varit (både bokstavligt och bildligt) ganska blek till en oemotståndlig läckerbit, eller sättet som ett musikskolemässigt stycke melodi med lite distorsion och strängböjande kan bli skön, skramlig rockkonst.

Vi kan väl kalla det en stilmässig intarsia, efter det vackra träarbetet? Liknelsen är slående – man måste med stor omsorg ta ur material i form och storlek ur träet för att göra plats åt ett annat, som måste passas in för att samtidigt vara kontrasterande men ändå kunna utgöra en helhet utan vare sig glapp eller överskott. På samma sätt får stilen kompromissa bort en del för att försöka få in en annan, utan att det tar över eller förminskar helheten.

Länge har vi lite chansant släng oss med den italienska termen sprezzatura för fenomenet där oväntade kombinationer, accessoarer och plagg letar sig in i en utstyrsel och stil, vilket kanske i viss utsträckning är rätt men som oftast blir överspelat och fånigt - begreppet är från de klassiska konsterna och syftar snarare på den mycket väl dolda genomtänkhet som får saker till synes utan ansträngning bli intressant och elegant i sin nochalanta enkelhet. Att dra in främmande element i en stil och få det att simultant framstå som en självklarhet och en ren slump är en konst i sig, inte minst när det inte alltid är av gagn att framstå som att man är medveten i överkant om vad man har på sig och hur andra uppfattar en.

Sprezzatura som begrepp har efter år av ospända munkskor, nyckelkedjor, knepigt knäppta dubbelknäppta kavajer och pasteller vattnats ur till att bli något nästan överdrivet och utstuderat. 

Några företag sticker ut i herrmodevärlden just för sin känsla i att inte nödvändigtvis följa de ibland tydliga strömmarna med glassiga, eleganta eller sparsmakade spåren utan istället har etablerat en egen, konsekvent linje av kläder och styling som bekymmersfritt vandrar mellan lagren av formalitet och som ofta innehåller så udda och oväntade plagg och kombinationer att det blir en självklarhet. I spektrats ena kant finns italiensk lyx-ledighet, inte minst i form av segmentets fanbärare Brunello Cucinelli där kombinationen av lågkontraststyling, världsklassmaterial och en ambition att oftare klä ner än upp gör en i sammanhanget mycket bärbar, bekväm och enkel stil med kashmir i många lager. Benfickor, joggingskor och stickat knutet runt axlar eller midjor är kanske inte som man själv ofta föreställer sig elegant och klassiskt herrmode, men som verkar fullkomligt självklart i Cucinellis tappning.

Med en andra utgångspunkter och resultat finns ännu en, kanske till och med mer utpräglad, spelare vars resultat och husstil i kampanjer satt tonen för hur man får in det lilla oljudet i en annars väl sammanhållen helhet; Ralph Lauren. Med sin unika förmåga att väva ihop americana, Ivy League-romantik, gamla pengar, pojkrumslitteratur och inte minst en kärlek till det klassiska skrädderiet är kampanj- och kollektionsbilder från såväl Purple Label som Polo alltid en uppvisning i elegant klassiskt mode men med en säregen förmåga att få in något i varje bild och utstyrsel som inte riktigt är självklart. Det kan vara en proportion, ett plagg, en färgkombination som inte riktigt stämmer, men som ger helheten den där omisskännliga doften av vem som svingat sitt trollspö över den. I verkligheten kan mycket vara svårburet (vem vågar espadriller på nästa smokingmiddag?) men det är såväl uppfriskande som inspirerande att se - och mycket ser oväntat bra ut. 

Vad kan man göra själv för att krypa litet utanför bekvämlighetszonen i sitt eget bärande? Jag tycker oftast det är enklast att antingen avunda något nedåt i formalitet genom valet av material, välja in en robust detalj och inte minst att ibland bara ta något från andra änden av stilspektrat.

Motsatsförhållandet i material är intressant - tänk hur en klädd byxa (med högre liv, plisseringar och kanske sidojusteringar) skulle te sig om den exempelvis var i en grövre linnekvalité eller för all del en tunn fin-denim, föreställ dig ett av sommarens smokingbröllop i ofodrat svart linne och med en loafer i lack eller överväg en lätt och matt teknisk kvalité där vi annars sett en mellantjock ytterrock. Italienarna har länge valt att komplettera den smala och rakbladsvassa kostymen med en rundare och klumpigare skosilhuett (från exempelvis Trickers eller Alden) för att få en tung kontrast till den lätta och skarpa helheten vilket också ger ett gynnsamt stick i homogeniteten, precis som att en elegantare sneaker ger en intressant brytning mot klassiskt skrädderi. Ett av de kanske mest kända exemplen på detta var industrialisten och Fiat-chefen Gianni Agnelli som inte sällan kombinerade sina skräddarsydda Caracenikostymer med grova hikingkängor i mocka. 

I plaggen är det ofta tacksamt att få in svänget med lite bruksighet och slitage - över den eleganta kostymen får gärna paletån eller trenchcoaten ge vika för den väl ingångna militärjackan eller oljerocken och portföljen ska nog hellre komplettera ingångna jeans med linneskjorta än en S140 (som mår bäst i sammanhanget av riktigt skrynklig fiskeväska från Filson). Tweed, camouflage och pasteller kan i små doser (och som tumregel – bara i ett ex i varje utstyrsel.... ) både få det upp- och nerklädda att byta skepnad.

Med små medel kan man välja detaljer som bryter upp både en upp- och nerklädd helhet. Gör som fransmännen och välj en vacker scarf med tryckt eller vävt mönster, då den slår lite åt båda hållen – den gör skinn- eller fältjackan betydligt mer elegant och klädd, men tar dessutom effektivt ner formaliteten i en kostym. Om man är rädd att vara överklädd (vilket i många fall är en betydligt större skräck än motsatsen) sänker den effektivt garden. 

Med en illa dold förtjusning för klockor är det inte sällan jag kommer att lägga märke till vad man väljer att bära på handleden. Som brukligt är gammalt och välanvänt nästan alltid härligare än nytt och blankt, inte minst när det blir flott och dyrt och på samma sätt är för litet nästan alltid snyggare än för stort. Den i lednings- och styrelserum så flitigt förekommande funktionsklockan från Garmin eller Suunto är ju faktiskt ett stilbrott av det slag som föreslagits men får gärna stanna i träningsväskan, men en elegant retrodigitalare eller (den numera, ganska oxymoront, nästintill konventionellt uppkäftiga) Swatchen i kulört plast är ofta ett bättre val än en Rolexklocka på länk.

En annan detalj som ger möjlighet att sätta en personlig känsla i klädseln är bältet - med möjligheten att få in en liten bit av sympatier, ursprung eller smak i nästan vilket sammanhang som helst är det ett trevligt sätt att komplettera en utstyrsel till och med i relativt klädda sammanhang. Smaken är förstås delad kring det, men sättet som exempelvis sportjournalisten Olof Lundh bär riktigt maffiga amerikanska cowboybälten till kostym vittnar inte bara om ett möjligt dåligt omdöme men också mod och engagemang. En annan föredömlig bältesbärare att inspireras av är Guillermo Vilas, som var en av Björn Borgs polare och motståndare i tenniscirkusen på sjuttiotalet - "den unge tjuren från Pampas" bar när han var civilklädd nästan alltid ett klassiskt, broderat gauchobälte för att påminna om sitt ursprung. För den som uppskattar stilen finns liknande bälten i den centraleuropeiska Trachten-traditionen men för oss svenskar nu också med klassiska landskapsmotiv, tillverkare av Tärnsjöläder i Göteborg från E.SALMONSON

Hur gör läsarna för att blanda upp stilen? Kommentera nedan!