Reflektion – Stil för mig

Det är snart fyra år sedan jag tog mina första stapplande steg som frilansskribent, inte bloggare, för jag vill inte förminska Manolo till en vanlig blogg, för jag tycker att sidan är så mycket mer än så. Sedan dess har jag, vilket jag är ödmjukt tacksam för, fått mer och mer utrymme i diverse olika forum, medier och kanaler att dela med mig om tankar kring stil, mode samt förhoppningsvis en hyfsat stor dos av inspiration.

Det är egentligen det sista året som det tagit fart på allvar. Jag har vid ett par tillfällen blivit intervjuad som någon sorts källa när studenter skrivit C- D- och masteruppsatser, nästan alltid på temat stil, mode, skrädderi, konsumtion och sociala mediers roll. Ett antal utländska bloggar, modesidor och magasin har intervjuat mig och frågorna tenderar alltid att röra samma sak: stil, klassisk stil, hantverk, mode och kvalitet. Att jag säger detta är inte på något sätt för att framhålla mig själv och berätta att jag ganska ofta numera blir intervjuade eller tillfrågad. Nej, hela tanken med detta var som en sorts bakgrund till vad jag tänkte skriva om idag, nämligen stil. I och med att jag så ofta fått just samma typ av fråga har jag på allvar fått reflektera kring stil och vad det är. Idag vill jag försöka summera mina samlade tankar på temat stil, mode och kläder.

Till att börja med måste jag också säga att en av de första saker som jag kommit fram till vad gäller stil, och som kanske är helt självklart för många, är att det är ett väldigt subjektivt och diffust begrepp. Personligen tycker jag att vi strösslar väl generöst med ordet stil och att det missbrukas lite idag. Jag tror också att det är en generationsfråga hur man relaterar till stil. Jag kan bara gå så kort som till min egen familj. Jag hörde ofta när jag växte upp att min mamma sa om någon som betedde sig illa att personen i fråga saknade stil. Min kära mor struntade fullständigt i huruvida personen bara bruna skor i stan, kunde läsa klädkoder på en inbjudan (och följa dem) eller något annat som gällde det yttre. Nej, mamma tyckte att en person som trängde sig före i en kö, som spottade offentligt eller svor saknade stil. Alltså var stil relaterat mer till hyfs och uppfostran än ytligt utseende. Backar vi en generation och ser till min mormors relation till begreppet så är stil för henne och många jämnåriga som föddes tidigt i början på 1900-talet också något som till stora delar är relaterat till beteende och hyfs. Det är också relaterat mer till ett lite chevalereskt ideal där en man med stil är korrekt, vänlig och proper, en gentleman helt enkelt.

Idag så är min uppfattning att stil för många till stora delar endast förknippas med hur någon klär sig. Är man välklädd så är man för många stilig. Det tycker inte jag. För mig krävs det så mycket mer än bara välputsade skor och en perfekt slipsknut för att kallas stilig. Ibland kan det faktiskt vara helt tvärtom. Att en väldigt välklädd person, som dessutom är kusligt medveten om det och som kan alla koder gärna berättar det för andra. Det är inte sällan så att när någon lärt sig alla klädkoder och regler så används de tyvärr för att skriva andra på näsan och påpeka när någon, inte sällan en ganska ointresserad person, gjort ett regelmässigt klavertramp. Detta är inte stiligt, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Därför så tycker jag att det krävs så mycket mer än ett snyggt och korrekt yttre för att personen skall få kallas stilig. Det förekommer stiliga personer och jag inspireras av dem på alla plan när hela personen och dess beteende är stiligt.

Jag intervjuade Bruce Boyer en gång och han gav en väldigt bra definition av stil. Enligt honom är stil något långsiktigt. Stil ändras inte speciellt mycket över tiden för en person. Det är något djupt medan mode är något ytligt. Stil är en förlängning av ens personlighet. Han fokuserar mycket på hur vi väljer att klä oss och menar på att det är en spegelbild av vår personlighet och skall vara det. En persons stil bör inte variera så mycket över tiden eftersom våra personligheter inte gör det.

På Manolo är ändå fokus just kläder och utseende och jag vill därför ändå försöka koppla stil till mode på något sätt. Personligen tycker jag att mode är bland det roligaste jag vet, jag älskar det. Jag inspireras på många sätt av saker jag ser eller personer som jag tycker är välklädda, inte sällan personer som jag faktiskt umgås med. Jag skulle till stora delar säga att den "stil" jag har idag rent modemässigt varit något så när intakt i 14 år, sen jag fyllde 20. Det är en klassisk look med personliga inslag. Den utvecklas hela tiden över tiden men basen är den samma. Även om jag historiskt kanske burit ett smalare och kortare snitt på plaggen  än idag och andelen lite rustikare och grövre skor ökat så är det ändå nyanser av samma sak, en klassisk stil.

Anledningen till att jag reflekterar lite kring hur jag själv faktiskt klär mig har att göra med att jag undrar hur mycket vi styrs av vår omgivning? Jag har ett jobb där jag till vardags bär slips varje dag och mer eller mindre formella kläder. Vid sidan av detta spenderar jag min fritid som kringflackande frilansskribent och befinner mig i miljöer där folk är både medvetna, välklädda och oerhört intresserade av mode. Dessutom så har jag fram tills nu bott i storstäder (om man får kalla Göteborg det) som Stockholm och London där det är accepterat att klä upp sig (och ibland klä ut sig). Det har så klart påverkat hur jag klätt mig. Jag tror inte att man skall underskatta vikten av en social acceptans när det kommer till kläder.

För trots allt är det en av de viktigaste funktionerna för kläder, att skapa koder. Bortser vi från det mest grundläggande, att de skall värma oss, så syftar kläder till att sätta oss i ett sammanhang. Det är därför man har klädkoder på inbjudningar. För att ingen skall känna sig vare sig under- eller överklädd. För att man skall kunna lägga kläderna, rangen, ekonomin etc åt sidan och kunna umgås på lika villkor. Paradoxalt nog får kläder också motsatt effekt genom att faktiskt signalera just klass, rang, ekonomi etc genom en rad olika signaler där varumärke kanske är det främsta.

Därför tror jag att det är lätt att man väljer att ge avkall på sin personliga stil och relation till kläder för att passa in i ett sammanhang, det blir liksom lättast så.

Det återstår att se om jag själv kommer att påverkas mer än vad jag tror av detta. Inom kort lämnar vi storstan för att flytta ut till förorten. Det rör sig om ett lugnt område där alla bor i villa och majoriteten av männen hellre lägger hushållsöverskottet på en rejäl Webergrill och ny motorbåt än på skräddarsydda kostymer och handrandsydda skor.

Hur bekväm och säker jag än känner mig i min stil och yttre så är det så klart enklare att odla ett intresse när man har många jämlikar nära sig. Kommer jag att tona ner det välklädda över tiden? Kommer jag också att välja mer fotriktiga skor och seglarskor på fritiden? Kommer min son skämmas över att pappa ser ut som en "engelsk professor" när jag hämtar på fotbollen eller går på föräldramöte. Sånt kan påverka och vi får se, men jag hoppas inte det. 

Slutligen skulle jag vilja kasta in ett par tankar kring kvalitet. För inte så länge sedan skrev Andreas en riktigt intressant text på temat kvalitet och att man skall satsa på detta. Jag skrev aldrig något i kommentarsfältet och gav mig inte in i debatten. Dock har jag några tankar på temat. Någon av er läsare skrev ett bra inlägg som jag faktiskt tror är väldigt sant. Vi som är intresserade av mode använder ibland kvalitetsbegreppet som ett rättfärdigande för att köpa saker som faktiskt kostar mycket pengar.

"Skorna kostar förvisso 9 000 kr men de är av bra kvalitet så det var en investering för livet".

Så har jag själv intalat mig när skorna jag köpte kostade rejält mycket pengar. Missförstå mig rätt, man skall satsa på kvalitet och köpa bra produkter som är gjorda på rätt sätt och håller länge. Det finns dock en risk, och nu talar jag av egen erfarenhet. Ju dyrare produkt man köper desto högre krav ställer man på den. Det gör jag i alla fall. Om jag köper ett par skor för 10 000 kr eller skräddarsydd kavaj för 20 000 kr så förväntar jag mig underverk. De skall sitta helt perfekt och inget får vara fel. Sen vågar man inte gå med skorna när det är grus ute eller snöslask. Kavajen får inte ha ett enda veck och man måste gömma den hemma så att det inte spills banangröt eller annan barnmat på den. För lystern kommer försvinna vid en kemtvätt.

Jag blir både mera kräsen och försiktig ju dyrare en produkt är. "Njutningsfaktorn" minskar därmed. Jag har ganska stor erfarenhet av mode och har konsumerat en del och har därför kommit fram till att för mig personligen så blir jag mest nöjd med färdigsydda skor på en standardläst i ett bra läder, så länge lästen passar min fot. Man får testa sig fram. En sko för 4 500 kr kan alltså ge mig en lika bra eller bättre helhetsupplevelse än en för 10 000 kr.

Samma sak gäller skrädderi. Ingen skräddare jag testat, hur dyra de än är, har levererat ett 100% resultat första gången. Närmast har B&Tailor kommit som var snudd på perfektion. De dyraste skräddarna har inte heller varit bäst. Jag kanske har ställt för höga krav eller haft orimliga förväntningar. Detta har lett till att jag framöver kommer att hålla mig till ett fåtal skräddare, något billigare sådana, och där jag efter många om och men fått fram ett bra mönster. Alternativt en bra MTM-tjänst med en fin konstruktion.

Jag blir helt enkelt tillräckligt nöjd med detta, och i slutändan är det ju det som räknas...

Foto: Ted Olsson