Reflektion – Pitti Uomo

Till att börja med vill jag börja med att redogöra för vad Pitti Uomo faktiskt är. Det är en branschmässa för manligt mode. Ursprungligen ett ganska klassiskt och företrädelsevis italienskt mode som över tiden breddats. Det är en mässa som funnits i decennier utan att egentligen varit speciellt känd för gemene man. I fortezza da basso , ett av de vackraste mässområdena man kan tänka sig, samlas alltså utställare i form av märken, designers och tillverkare för att i första hand möta inköpare från hela världen. De senaste åren har det också blivit allt viktigare för utställarna att träffa modejournalister, skribenter och bloggare för att marknadsföra och sprida buskapet om deras produkter. I takt med detta har även PR-folk och marknadsförare börjat närma sig mässan.

En intressant sak, och som många nog förknippar mässan med idag, är de välklädda och i vissa fall utklädda besökarna som fångas av streetstylefotografer och vars bilder senare sprids som en löpeld på internet och i sociala medier.

Frågan är: Hur och när blev en fack- och branschmässa något som till vissa delar kan liknas vid en circus, på gott och ont?

Vissa menar att det skedde när en av de första och kanske mest kända fotograferna av "vanligt" folk på stan Scott Schuman, eller The Sartorialist som han är mer känd som, besökte mässan för att i första hand fota stiliga italienare. Det satte en snöboll i rullning och idag är det hundratals yrkesfotografer på plats för att för olika forum dokumentera stilen hos besökarna. Vid sidan av detta finns det lika många, eller fler, kända och okända modebloggare som med kameran/mobilen i högsta hugg fotar frenetiskt.

Ett fenomen som jag i sen tid lagt märke till är att riktigt initierade, och i egen utsago väldigt creddiga, personer börjat att ta avstånd från mässan. Vissa åker inte dit längre och andra åker dit men gnäller lite över spektaklet ena stunden samtidigt som de poserar vant för någon japansk fotograf 10 min senare. Det är osäkert vad detta gnäll består i egentligen. Vissa vill vant mena att det inte var lika "pajasaktigt" för 5-6 år sedan och får med detta sagt att de besökt mässan innan den stora massan fick nys om den. Det är ett klassiskt retoriskt knep att sparka neråt och visa sig själv viktig och initierad. 

Jag tycker att det är värt att reflektera lite djupare i fenomenet som jag tror att många syftar till, just själva poserandet. Jag kan inget om psykologi och kommer därför inte att fördjupa mig i bekräftelsebehov och självkänsla. Nej, jag vill fokusera på det positiva.

Jag tänker så här. Det finns grovt förenklat två kategorier personer som minglar, visar upp sig och blir eller vill bli fotograferade inne på mässområdet. Jag bortser från majoriteten av dem som faktiskt är där på betald arbetstid för att fylla en butik eller varuhus med produkter, alltså inköparna. Dessa fotas också i förbifarten om stilen är intressant eller bra. De har dock inget att vinna på detta direkt annat än en eventuell ego-boost. Istället är det personer som har något att vinna på att fotas och få uppmärksamhet så som butiksinnehavare, ägare till varumärken, modeller etc. Ett bra exempel är Lino Ieluzzi ägare till den italienska herrekiperingen Al Bazar i Milano. Han står hela dagarna, kittad från topp till tå i sina egna produkter, och blir fotograferad själv eller tillsammans med någon som gör tummen upp (Linos adelsmärke). Han är så välkänd att PR-värdet av att bara stå där är enormt. 

Han säljer något. Det är bara att gratulera. Gillar man inte stilen så ta två snabb steg förbi om ni är på plats eller scrolla vidare och ni kikar på bilder på nätet. På detta sätt är det med allt som rör Pitti. Ingen kommer att gilla alla stilar för det spretar åt alla håll och kanter. Tvärt emot vad alla tror så är dessutom de stilar som finns representerade på mässan mycket bredare än majoriteten som inte besökt mässan nog förknippar den med. Det är en övervikt av mer skräddat mode men förekommer, och blir allt vanligare med streetwear och lite ledigare stilar samt en hybrid mellan alla dessa. Alltså menar jag att det finns något för alla smaker (nästan) och inspirationen man kan hämta från dessa besökare är enorm. Sen tycker jag personligen att det finns något charmigt och rättvist i att dagens "modeller" och inspiratörer är vanliga människor med en genuin stil och inte uppställda och påklädda modeller med perfekta kroppar.

Om man sedan tittar på den andra kategorin personer som står ute och minglar en större del av tiden så är det modeentusiaster och inte sällan bloggare eller någon med ett modeföretag som precis startats och som vill nätverka. Denna kategori är kanske den som får ta mest stryk när förstå-sig-påare och internet-troll kommenterar mässan. Man hör saker som att de är utklädda, pajasaktiga och påfåglar. Personligen tycker jag att det är trist med negativa kommenterar. Det rör sig om personer med ett stort intresse och engagemang när det kommer till mode och stil och som förtjänar respekt även om deras look inte är identisk med vad jag själv föredrar. Sen skall man också säga att denna mässa har blivit en mötesplats för personer som kanske kommer från en stad eller land där det finns relativt få med samma intresse att ventilera, diskutera och umgås med. Genom Pitti Uomo och sociala medier förs dessa personer samman och får två gånger om året umgås med jämlikar och för många uppleva årets kanske roligaste veckor. Jag har svårt att vara negativ gentemot detta. På det personliga planet så har också mässan lett till bekantskaper med folk från hela världen och många goa vänner. Det är folk från Edinborough, Melbourne, Sydkorea, Tokyo, New York, Berlin, Amsterdam osv. Detta har gjort att vid varje utlandsresa så finns det nästan alltid något bekant att luncha med och snacka skräddarsytt mode eller skor med. 

Åsikterna kommer fortsatt att vara många om mässan. Jag vill att man fokuserar på det positiva, den inspiration som finns där, den enorma kunskap som två gånger per år samlas på samma ställe. Jag är övertygad om att det mode vi följer idag har fått en rejäl skjuts och hjälp av just fenomenet Pitti Uomo och det kan ju aldrig vara dåligt.

Foto: Erik Mannby