Manolos guide till tweed

Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är med just detta tyg som jag tilltalas av. Det är kanske det tyg som tydligast sänder ut signaler, frågan är bara vilka? Rent objektivt sätt så tror jag att många förknippar det med livet på landet och ibland även överklassen. Eller eventuellt en akademiker. Nästan alltid i filmens värld när man skall gestalta urtypen av en professor så är denne klädd i just en tweedkavaj. När jag läste juridik vill jag i och för sig minnas att vår professor i börs- och bolagsrätt alltid hade just fiskbenskavajer i Harris tweed, så ingen rök utan eld…

I och med att jag hämtat mycket av min stilmässiga inspiration från det brittiska modet så har just tweedtyget alltid varit en naturlig del. Sen gillar jag inte när saker och ting blir för stereotypt eller kodmässigt. Så trots min vurm för det brittiska så tycker jag att tredelade tweedkostymer med stel konstruktion och en slips med fasaner etc kan bli lite mycket. Däremot kan ett grovt tweedtyg hos en kavaj med mjuk konstruktion och som bärs med flannelbyxor, grövre chinos eller denim kan vara väldigt snyggt. Allt är subjektivt, precis så som det skall vara med tweed. Därför kommer dagens text inte så mycket handla om exakt hur tweed skall bäras utan snarare: Vad är tweed, och vilka varianter och begrepp är det som förknippas med namnet?

Vad är egentligen tweed? Det är ett ganska vitt begrepp som används som samlingsnamn för mängder med grövre, rustika tyger av brittiskt ursprung. Det finns en myt som säger att namnet tweed kom till av misstag då en tyghandlare från London runt 1830 fick ett brev från väveriet Watson & Sons Dangerfield. De skulle ha läst fel och trott att tyget de beställde fått samma namn som väveriets närliggande flod Tweed. De började därför sälja det rustika tyget under namnet tweed.

Mer troligt är dock att det är en tolkning av det skotska begreppet tweel. Tweedtyg är nämligen den typ av väv som vi vanligtvis benämner som twill. 

I och med att tyget är grovt och tätt så lämpar det sig bäst att använda utomhus och gärna där vädret är lite tuffare vilket har gjort att det historiskt och fram till idag därför gärna förknippas livet-på-landet sporter som jakt och fisk. Man vet inte exakt när detta praktiska tyg kom till men det har varit en viktig del av klädseln på de gröna öarna i väst i flera hundra år.

Från mitten av 1800-talet finns dock ganska mycket dokumentation kring tyget och dess användning. Under denna period köpte förmögen brittisk adel och affärsmän upp stora egendomar i Skottland. Eftersom de inte tillhörde någon klan och kunde bära dess tartan-tyg så blev det populärt att låta tillverka ett eget unikt tweedmönster att klä sig och egendomens personal i. Dessa mönster kom att kallas Estate tweeds och hade allt som oftast en större gallerruta över någon dov naturfärg. 

När man läser på om tweed och dess historia så menar många att boomen för dessa Estate tweeds kom 1848 när Prins Albert köpte egendomen Balmoral av familjen Farguharsons of Inverey och lät väva en unik Balmoral tweed. Många av de mönster som skapades på de skotska egendomarna för 150 år sedan finns än idag kvar i rullarna hos många väverier.

Enligt historikerna Edward P. Harrison och hans bok Scottish Estate Tweeds så skapades den första av detta slag 1835 under namnet Glenfeshie och var en svart/vit så kallad Shepherd check med röd gallerruta över. 1846 skapades ett mönster som är väldigt populärt idag. Då var det på egendomen Coigach man satte samman två mindre rutor med en vit överruta. Några år senare 1874 användes detta tyg av en skytteklubb i USA, sk Gun Club, och mönstret gun club check kom formellt till.

Det finns hur många historier om tweed som helst att berätta och dess ursprung men vi nöjer oss här och kan konstatera att intresset för tyget, trots vad många tror i dagens mode, är mycket stort. Det är så klart svårt att sätta fingret på vad exakt detta beror på. Min personliga tro är att i takt med att personer ställer större krav på en produkt, blir mer pålästa och mer långsiktiga i sin konsumtion så upplevs tweed som något rejält. Det finns en historia, vävs på ett bra sätt för miljön och representerar en stil som inte varierar så mycket över tiden. Det är en långsiktig produkt som många uppskattar i ett samhälle som på många sätt annars uppmuntrar till korta trender och slit och släng.

Mönster och begrepp

Harris tweed: Detta är egentligen inget mönster utan ett tyg med regional härkomst. Det kommer ursprungligen från Isle of Harris utanför Skottlands nordväst kust.. Det är det enda tygtyg som har erhållit ett varumärkesskydd vilket skedde 1993 under The Harris Tweed act. Ullen färgas in innan man spinner det till garn vilket ger en lite sträv och råare yta. Harris tweed kan mönstermässigt vara båda enfärgat, hundtand, fiskben och med större ruta.

Cheviot tweed: Cheviot är namnet på en fårras som fått sitt namn av bergen i norra Northumberland vid skotska kusten. En ganska slät med styv kvalitet som ofta används till tweedkostymer. Garnet är generellt lite grövre and hos annan tweed. Det vävs också lite tätare.

Shetland tweed: Liksom i fallet med Cheviot så kommer Shetland från en speciell ras av får med samma namn och som logiskt nog härstammar från öarna med samma namn, norr om Skottlands nordspets. Det är en tunnare och mjukare tweed än Cheviot men också lite "ulligare" och uppfattas som ledigare än Cheviot. 

Donegal tweed: Detta är också en regional tweed med namn från det område på nordvästra Irland som tyget härstammar ifrån. Vi har tidigare skrivet en hel artikel om en av de främsta väverierna härifrån i form av Molloy & Sons. Kännetecknas av ett prickigt eller lite fläckigt utseende.

Barleycorn tweed: Barley eller korn som det heter på svenska har fått ge namn till denna typ av tweed eftersom mönstret påminner om just korn. Är oftast enfärgat. (även översta bilden)

Fiskben: Kallas herringbone på engelska och är nog det vanligast mönstret för tweed och det som gemene man främst förknippar materialet med.

Hundtand: Kallades ursprungligen lowland pattern. Namnet har det fått då mönstret helt enkelt påminner om en hunds tand. Om det är större "tänder" kallas det dogtooth eller houndstooth, vid finare och mindre storlek kallas det puppytooth.    

Tyvärr gick många fina väverier i graven under mellan 70- och 90-talet. I sen tid har man sakta men säkert börjat att väcka liv i vissa och förädla och förfina befintliga. Detta eftersom efterfrågan på tweed faktiskt ökat igen. Ett antal modemärken och tillverkare av mer modern karaktär har använt tweed i sin design och populariteten hos en yngre skara har också ökat. Jag ogillar begreppet men det rör sig ofta om hipsters eller medvetna och kreativa storstadsmänniskor som letar efter en unik och äkta produkt. Det märks om inte annat på det antal av så kallade Tweed Runs som arrangeras över hela Europa idag. Då klär tweedentusiaster ut sig i eleganta outfits och cyklar i parad genom en stad för att sedan avsluta med något trevligt kalas. Det är oerhört kul att både beskåda och vara delaktig i. Det är en majoritet yngre personer i dessa cykeltåg men förekommer även gamla rävar som fått damma av sina four-plus (knäbyxor).

En sak är säker...Tweeden är här för att stanna!