Ljusa tider för hantverket

Som jag nämnt tidigare är bakgrunden till denna typ av artikel något som värkt fram under en längre tid. Det som fick mig att börja skriva om detta var när jag nyligen blev kontaktad av en ung man vid namn Jakob. Han läser vid tillskärarakademin och ville ha med mig på ett skolprojekt som gick upp på att jag agerar kund/referensperson/bollplank när han skall träna, som en del av sin utbildning, på att sy upp ett konfektionsplagg. Det är inte första gången studenter kontaktar mig. Det har skett vid att antal tillfällen men då av mer akademisk art när de vill intervjua någon om stil, modehistoria, hantverk osv. Jakob ville arbeta praktiskt. Självklart ställde jag upp och han har nu påbörjat arbetet med att skräddarsy och rita ett mönster till en skepparkavaj åt mig. Om detta blir en text i sig här får vi se. Jakob och flera andra unga personer i Sverige, Europa och världen utgör en kategori personer som jag beundrar och tackar. Tackar för deras dedikation till ett hantverksyrke och passion för stil. Dagens text kommer att handla om dem och förhoppningsvis sammanfatta varför Jakob och många med honom gör att vi går en ljus hantverkstid till mötes.

Som frilansskribent har jag de senaste åren skrivit åt ett antal medier. För inte så länge sedan gav jag mig på att kombinera mitt intresse för ekonomisk historia med intresset för stil. Det var inte något akademisk avhandling på något sätt och min research ganska kort. Det var snarare en populärvetenskaplig iakttagelse från min sida där jag försökte mig på att från början av förra seklet till idag försöka hitta samband med hur vi klär oss baserat på den då rådande ekonomiska situation. Inget avancerat på något sätt men jag uppfattar det som så att det går att hitta ett samband. Det blir lite mera avslappnat, dekadent, elegant etc när det är bra tider och lite mera sparsmakat och enkelt under lågkonjunkturer. Detta är ju logiskt. Det finns dock ett samband historiskt som jag vill återknyta till för att förklara det som dagens text skall handla om, nämligen varför allt fler unga personer väljer kreativa och hantverksrelaterade yrken idag. Samt varför intresset för något mera diskret mode och välgjorda, ibland skräddarsydda, individuella produkter har en större efterfrågan än på länge.

I den andra texten jag skrev om ekonomiska samband med hur vi klär oss så fanns det ett tillfälle som stred lite emot min slutsats. Detta skedde under slutet av 60-talet. Vi hade då haft så som jag uppfattar det lång högkonjunktur och välstånd och ändå möttes detta med skepsis och revolt. Det etablerade systemet och strukturen ifrågasattes och det om man får kalla det så borgerliga idealet var inte längre norm på samma sätt.

Vi skall inte fördjupa oss i detta men kan bara konstatera att det skedde i en tid när de flesta hade det rätt så bra. Och liksom idag började det hela i storstäderna och med personer som ofta hade hög utbildning för att sedan sprida sig mera brett.….Lite grann så som man kan relatera till det idag kanske.

Det händer saker runt om i världen, stora som små utlösande faktorer som folk tröttnat på. Vi har det kalasbra i Sverige idag och har haft det länge. Men ser saker som Lehman Brothers kraschar, Eurokriser och diverse krig runt om kring oss. Lite som man såg vissa saker ske under 60-talet. Då liksom nu började man måna om vissa saker, man kan kalla det att gå back to basic, till vissa kärnvärden. För inte så många år sedan skulle en medveten Stockholmsbo äta sushi med ovanliga alger på från någon trendig sushibar, bärandes tighta designer jeans och perfekt grooming. Idag stoppar samma person korv och vet allt om hur man odlar grönsaker samt har ett par jeans på sig som sitter så dåligt att de ser lånade ut och ansiktet bekläds av ett matigt skägg. Vad hände? Ekonomin är densamma men värderingar ändras.

Det har idag blivit en status att göra "korrekta" val och välja schyssta produkter. Där i kan man tänka sig att skräddarsydda kläder och skor eventuellt kan hamna. Jag tror att detta är en del av sanningen. En annan är att vi faktiskt har det rätt bra idag och relativt många har råd att unna sig kvalitet. Det är också socialt accepterat för män att vara fåfänga och ha mode och stil som intresse. Jag tror dock att medvetenheten är en viktig faktor och att intresset för den typen av mode jag nämner faktiskt är en liten revolt emot allt annat som sker så fort. Kalla det gärna slow-fashion.

Jag har inget belägg för detta rent statistiskt men jag personligen uppfattar det som att vi utbildar väldigt många i teoretiska utbildningar men för få i praktiska. Under mina 4-5 senaste år som skribent inom framförallt klassiskt mode har jag dock upplevt en förändring. Kanske inte att färre väljer teoretiska utbildningar direkt men jag stöter på fler som väljer hantverksutbildningar inom mode, skrädderi, skomakeri och annat som jag gillar. Det är bra, får det bäddar för en ljus framtid.

Jakob som jag nämnde initialt är en men vi har fler i Sverige. Det är enligt vad jag hört väldigt många som söker till de utbildningsplatser som finns och de få läringsplatser som erbjuds. Förhoppningsvis ökar det med tiden, så länge du och jag efterfrågar ex skräddarsydda plagg, för det gör vi ju.

Att träffa på dessa unga personer med driv och passion har kommit att bli ett av de roligaste inslagen i mitt jobb. Vi talar om unika karaktärer med personligheter så stora att flera av dem måste boka två säten när de flyger.

Ta till exempel Daniel Wegan som vi nämnt tidigare här på Manolo. Har förvisso jobbat några år men betraktas fortfarande som ung (jag och Daniel är lika gamla…). Han är bespoke-skomakare i England hos Gaziano & Girling och är av många ansedd som en av världens främsta på området. Hur kunde det bli så att en ung kille från en förort till Stockholm på rekordkort tid lyckats med detta? Förutom att han är ett unikum i sig så är drivet och passionen nästan ett krav för att lyckas som skomakare i detta fall, eller som skräddare för den delen. För detta är inga 9 till 17 jobb, det är en livsstil som under de första 10-15 åren innebär långa dagar och inte sällan nätter och helger. Det fungerar nämligen så enkelt att du blir bättre ju mer du tränar.

En annan duo och goda vänner till mig utgör Robin och William i Göteborg. Hade någon sagt till mig att en Londontränad byxmakare skulle slå sig ihop med en småländsk representant för ett av världens främsta skrädderier och öppna ateljé i Göteborg hade jag trott att det var ett första april-skämt. Så är inte fallet för dessa unga herrar huserar idag i en källare i centrala Göteborg och förser kräsna kunder inte bara i Sverige utan även andra delar av Europa med skräddarsydda plagg från sydkoreanska skrädderiet B&Tailor samt det egna märket Robin Pettersson Tailor. Makalöst bra!

Skointresset blomstrar och efterfrågan har, vilket jag nyligen skrev om här, blivit enorm på kvalitetsskor. Så stor att många inte nöjer sig med ett par bra randsydda skor. Nej antalet svenska män som efterfrågar skor i +10 000 kr klassen är större än vad jag vågat gissa. Flera av dessa skokonnässörer har jag träffat på i Stockholm när alla vallfärdar till Shoegazings så kallade Super Trunk show. Men inte ens där stoppar det. Det har nämligen visat sig att ett antal svenska män vill lära sig även hur man gör skorna och valt att utbilda sig i detta hos skomakaren Janne Melkersson som håller kurs i ämnet.

Ett exempel är en synnerligen välklädd och sympatisk ung man från Östersund med tjänstemannayrke som jag stött på och som inrett källaren som ett litet skomakeri där han skapar läster och filar och gör ritsnedläggningar som det mest självklara i världen. Detta fascinerar mig för han är inte ensam. Det finns andra med samma intresse och de blir bara fler.

Vi skall inte fördjupa oss i japanerna för det kan bli en enormt lång egen artikel i sig. För när det kommer till hantverk är det få som slår dem på fingrarna och till skillnad från oss i Sverige så finns det massor av dem som behärskar detta. Jag har aldrig varit i Japan men har träffat ett antal av dem bosatta i Italien. Snacka om hårt arbetande, passionerade och dedikerade hantverkare. Skräddare som Kotaro Miyahira på Sartoria CorCos och Satoki Kawai på Sartoria Cresent är två bra exempel. När det kommer till skomakare i Italien gäller samma sak. Flera av dem har japanska unga yrkesmän anställda. Stefano Bemer som är en av de största har detta och berättar att den yrkesutbildning de även har för blivande skomakare är väldigt populär bland japaner.

Det finns kanske en annan tradition, efterfrågan samt respekt för hantverket där än i Sverige, men ändå.

När jag har åkt runt och båda gjort reportage samt valt att exempelvis sy upp något plagg för egen del så har kommit på mig själv med att bli överraskad över hur många unga personer jag mött. Jag kanske hade förutfattade meningar men jag mötte säkert 4-5 olika anställda hos Thom Sweeney när jag sydde upp en kavaj och ett par byxor för några år sedan och ingen var över 35 år men trots detta kolossalt skickliga. Jag hade förväntat mig gubbar med skägg. Skägg hade nästan alla förvisso.

När jag exempelvis frågat dem hur återväxten ser ut så säger de alla att det aldrig funnits så många unga personer att välja på som söker jobb och lärlingsplatser. Saken är bara den att få verkligen har vad som krävs. Många har viljan men inte ambitionen och den uthållighet som krävs på sikt. För de säger liksom jag antytt ovan att det finns en stor kategori personer idag. Ofta från storstäderna som ex hoppat av en universitetsutbildning och som gillar tanken på ett hantverksyrke för att det ligger lite rätt i tiden och känns "hippt". 

Personligen hoppas jag inte att det är en trend utan att den efterfrågan vi nu sett ett tag på riktigt bra produkter som görs på rätt sätt av personer som behärskar ett hantverk faktiskt kommer att hålla i sig. Jag hoppas och tror att den "medvetenheten" som nu råder inte är en trend utan ett förhållningssätt och sunt förnuft. För alla kan inte sitta vid en dator och knappa som jag, några måste sy, lästa, måla, rita och producera, ja riktiga saker helt enkelt.

Jakob, jag ser fram emot första provningen av min skepparkavaj!