Klockvärldens 25 klassiker – IWC Ingenieur

IWC Ingenieur introducerades i mitten av femtiotalet, ett årtionde då de flesta av marknadens stora sportklockor och andra modeller med speciella krav kom till. Tillverkare som Rolex, Omega och IWC slogs med varandra om att introducera klockor med funktioner för specifika användningsområden samt yrkesgrupper som dykare, ingenjörer, äventyrare, racerförare och piloter – arketyper för klockdesign som hängt kvar än idag.

Ett resultat av detta var IWC Ingenieur – en klocka sällsynt motståndskraftig mot en av klockans stora fiender; magnetism. Magnetism är vid sidan av stötar, grus samt vatten det tråkigaste ett urverk kan uppleva och en vanlig orsak till att klockor går fel. Detta går att förhindra både med konstruktionen av själva verket och som i fallet med Ingenieur genom att hindra magnetismen från att ens ta sig innanför boetten.  Lösningen är egentligen mycket enkelt och kommer från början från IWC:s pilotklockor (som vi naturligtvis återkommer till) – man innesluter urverket i ”dubbla” boetter; dels den vanliga yttre boetten i stål eller guld, dels ett andra skal i mjukjärn bestående av en extra baksida samt en ring runt verket och urtavlan. Tillsammans bildar dessa delar en Faradaybur (ja, en sån som gör att man inte blir grillad om blixten slår ner i bilen), som effektivt håller magnetismen utanför verket. Denna teknik kom även att användas av konkurrentmodeller som Rolex Milgauss, Omega Railmaster och Universal Genève Polerouter (designad av Gerald Genta, som vi återkommer till flera gånger i den här serien).

Tack vare IWC:s tekniske direktör Albert Pellaton introducerades den allra första Ingenieuren 1954. När den lanserades var detta en tämligen oansenlig om än för tiden något större (36mm) och påtagligt tyngre modell som enligt reklamen framförallt var ämnad för forskare och ingenjörer inom elektro-/kärnteknik, kemi/metallindustrin samt järnvägen – men som passade alla män som ”förväntade sig det omöjliga”. Designen är enkel och elegant, och skulle lätt kunna misstas för vilken kostymklocka som helst. Klockorna var bestyckade med IWC:s legendariska automatverk ur 85-serien, utrustat med den speciella uppdragsmekanismen som bär Albert Pellatons namn och som används än idag. Serien var i stort sett oförändrad fram till mitten av sjuttiotalet då den genomgick en drastisk omvandling.

1976, mitt i quartzkrisen som sopade bort en stor del av den schweiziska klockindustrin, släppte IWC Ingenieur "Jumbo". Audemars Piguet hade fyra år tidigare gjort succé med sin Royal Oak, en lövtunn, sportig och svindyr stålklocka med integrerad länk som revolutionerade hela klockvärlden. Royal Oak designades liksom konkurrenten Patek Philippe Nautilus av Gerald Genta som kontrakterades av IWC för att ta fram den så kallade SL-linjen med modellerna Polo Club, Golf Club och inte minst Ingenieur SL. Modellen skilde sig radikalt från föregångaren med tre Genta-typiska detaljer; karaktäristisk glasring med femhålad verktygsfattning som skruvas ner och trycks mot boetten för vattentäthet, den integrerade länken som är mycket lik den på Nautilus och som senare fördes över till GST-serien, samt tavlan med struktur som påminner om ingenjörers ritningspapper. 

Mycket stor, mycket tung och inte minst mycket, mycket dyr var klockan sällsynt dåligt tajmad och blev i den rådande quartzkrisen en kommersiell flopp som såldes i mindre än tusen exemplar. Ett antal mindre förändringar skedde, bland annat introducerades en mindre variant, en damversion, mechaquartzare och annat bös. Den stora återkomsten var 2005, då ref 3227 släpptes – en modern, uppdaterad Ingenieur i samma anda som "Jumbon". 3227 kom att bli en succé och linjen utvidgades till bland annat den mer äventyrarstukade Mission Earth och bjässen Big Ingenieur som delar verk med en av märkets andra signaturmodeller – Big Pilot.