Klocknyheter SIHH del 3

Ralph Laurens satsning på en lite seriösare klocklinje (från den tidigare, ganska jeans- och parfymtillverkartypiska, sniklinjen) i samarbete med Richemont (de äger vardera 50%) fortsätter.  Under SIHH visades dels flera eleganta alternativ i Slim Classique-serien, men mest uppmärksamhet fick modellen RL67 Safari, en tuff uppföljare till Sporting-linjen. I samma trettiotalsromantiska stuk som de andra klockorna från Ralph Lauren har RL67 en unik look i och med sin tydliga utomhusinspiration; mörkgrå boett, mattsvart tavla och ett grönt canvasband i samma stuk som på IWC Top Gun. Extra intressant är två saker – för att tilltala hela marknaden kommer modellen både i 39mm och 45mm, samt drivs av Jaeger-LeCoultres kronografverk 751/1.

Kanske inte exklusivt eller smalt per se sticker ändå Girard Perregaux ut på SIHH i år av den enkla anledningen att man säger adieu – från och med nästa år återfinns företagen i Sowind-gruppen (däribland JeanRichard som släppte sin Diverscope LPR med en innovativ gångreservvisning i urtavlans tolvmarkering) på Baselmässan. För att fira sitt uttåg valde Perregaux bland annat att presentera nästa del i sin avskalade och eleganta 1966-serie, nämligen en minutrepeater. Högsta nivå på urmakeriet i ett underdrivet yttre och om Girard-Perregaux följer traditionen lika prisvärt som diskret.

Manufakturen Parmigiani från urmakarbygden Fleurier är något man inte snubblar över var dag i Sverige, men har ett mycket gott anseende hos kännarna – till i år släppte företaget sitt sjuttonde egna urverk i form av en årskalender med månfas och retrograddatum (som sträcker sig över den översta delen av urtavlan). Tillgänglig i antingen vitt eller rosa guld är klockan försedd med märket karakteristiska Tonda-boett.

Richard Mille fortsätter att överraska med såväl form som teknik och tillämpningar. Vi visade tidigare under den sista delen i materialserien den helt nya RM56 vars boett är tillverkad i safirglas och i år släpptes förutom RM53 (för den argentinske polospelare Pablo Mac Donough, i 15 ex) även den uppseendeväckande RM52 som sticker ut med sitt verk baserad på en döskalleformad verksbotten. Till skillnad från andra klockor med döskalletema (som Bell & Ross eller Corum) är det alltså i det här fallet (som alltid med Mille) inte pynt utan en fullt funktionell del av designen. Skallen är dessutom fäst i boetten med fyra bryggor som utgör benknotorna hos Jolly Roger – lite plojigt men med största eftertanke och oeftergivlighet i tekniken.

Greubel Forsey är ett av de många relativt unga och riktigt avancerade märken man kan se i Genève – grundat 2004 blev Robert Greubel och Stephen Forsey tidigt kända för sitt kunnande, ett resultat av att man sedan 1992 arbetat hos Renaud & Papi som är en av de mest kända specialhusen för riktigt komplicerade lösningar även till stora märken (varför det nu ägs av Audemars Piguet). På SIHH släppte man Quadruple Tourbillon Secret, ett armbandsur med totalt fyra tourbilloner, varav två är dolda och då bara anas; riktigt tung teknik i ett i sammanhanget extremt sobert utförande.

Diamantexperterna Harry Winston slog sig ju med Opus-serien in i urmakeriets riktiga finrum på allvar – med Histoire de Tourbillon 3 flyttar man sig med all säkerhet inte därifrån. I ett utförande som doftar åttiotal, cyberpunk och industri ryms teknik konstruerad av inga andra än...jajamen, Robert Greubel och Stephen Forsey, som gjort en trippeltourbillonkonstruktion med differential och minst sagt udda visning. Allting är förpackat i kvartskilot vitt guld och zalium (som är Harry Winstons "husmetall" - en legering av Zirkonium) för årets tveklöst med unika pjäs. Roger Dubuis är sist ut med en en ny intressant take på konstruktion och teknik – i den nya Pulsion-kronografen i  titan (som naturligtvis även urverkstekniskt uppfyller alla krav för det prestigefyllda Genèvesigillet) omsluts inte glaset av någon glasring, utan skruvas fast genom hål i det detsamma; en annorlunda och mycket snygg lösning.