Klockmaterial: Stål

För de allra flesta klockintresserade är en stålsportis det
första ”stora” köpet och en övervägande majoritet av de populära modeller som
exempelvis visades bland de 25 klockklassikerna här på Manolo gjorda just i
stål, en naturlig följd av deras oftast funktionella bakgrund. Stål funkar till
alla sammanhang, och i länder där det kulturellt eller religiöst betraktas som
faux pas med guld är det vid sidan av platina praktiskt taget det enda som
funkar.

Stål i klockor är praktiskt taget standardutförandet –
visst, det finns ett segment under (med plast) och ett segment över (hos firmor
där det billigaste alternativet är guldguld) men den riktigt stora majoriteten
av klockor hela vägen från tre- till femsiffriga priser är i stål., Vad är det
då för modeller som skiljer sig i och från detta enorma spann? Enklast är att
sammanfatta det i två typer av klockor; märkvärdigt stål och klockor som är
märkvärdiga eftersom de är i stål.

Det förstnämnda är stål som i sin legering, framställning
och inte minst ytbehandling får egenskaper som diskbänken inte har – Rolex drar
exempelvis stora växlar på sin (branschunika, sägs det) användning av det
extratåliga 904L-stålet från svenska Sandvik, tyska Sinn använder s.k.
ubåtsstål (som är extremt saltvattentåligt och dessutom praktiskt taget
omagnetiskt) och lika tyska Damasko har utvecklat en egen legering som är än
mer motståndskraftig mot korrosion. På samma sätt använder de två sistnämnda
märkena, precis som exempelvis Rado, olika tekniker för härdning. Sinn kallar
sin metod Tegiment och Damasko har flera olika varianter av härdningstekniker
(som alla i praktiken är sk kolsterising) som tar ythårdheten på klockan upp
till 1800 Vickers att jämföra med titan på ungefär 200 och ”vanligt” klockståls
värde på ungefär 220. Närmast att jämföra med är safirglas som håller 2000
Vickers – det är med andra ord riktigt, riktigt hårt.

Även kosmetiska (om än funktionella) ytbehandlingar är förekommande och har under de senaste fem åren seglat upp ordentligt. Med början i de svarta kronografer som var Porsche Designs första klockor på marknaden har olika tekniker för framförallt svärtning av boetter och länkar utvecklats och lanserats, framförallt för militärt bruk -  under sjuttiotalet sägs en mycket liten serie av Submariners med svarta boetter ha gjorts för sydafrikanska specialstyrkor, på åttiotalet kom svarta klockor från Breitling/Chronosport och brittiska Special Boat Service fick en svärtad variant av Royal Navys dykklocka från CWC. Under 00-talet exploderade intresset för helsvarta customvarianter av speciellt sportklockor från Rolex, med företag som Pro-Hunter, Project X Designs och Bamford & Sons som allihop i mer eller mindre hög grad förädlade klockor i tämligen små serier.

Det riktigt intressanta med klockor i stål är inte de fall där teknik och utförande skiljer sig – utan när kontexten är skillnaden. Ett tydligt exempel är Patek Philippe som är ett märke som, bortsett från Nautilus- och Aquanautlinjerna, tillverkar försvinnande få klockor i stål, som ju traditionellt sett betraktats som lite fult av klockföretagen i höjd med "treenigheten". När det i nutid händer hänger samlarna på låset och slåss med näbbar och klor för att få ett av de ex som pengar inte kan köpa. Ett bra exempel är den minute repeater med tourbillon (ref 3939A) som skapades för välgörenhetsauktionen Only Watch 2011, för första och sannolikt enda gången i stål. Den slutade på 1,4 miljoner euro.

Är det dåtid...ja, då är det än mer extremt; stål trumfar inte sällan bara såväl gul- som vitguld i vissa gamla modeller, utan är till och med än mer sällsynt och därmed värdefullt än platinavarianterna. Den dyraste klocka som sägs ha sålts i Sverige är just en gammal Patek Philippe-kronograf (ref 1463) i stål från fyrtiotalet som gick under klubban hos Crafoords i Lund för en och en halv miljon kronor tidigare i vintras.

Ett ännu bättre tema är lyxstålsport,  men det återkommer vi till...