Klockmaterial – Platina

Den som har pillat på en klocka i platina har ofta rätt
tydliga minnen och intryck av det. Materialet har egenskaper som gör det till
just den ”heliga graal” det är, och som gör det lätt mytiskt i sin unika
kombination av rå exklusivitet och nobel diskretion. Det första som slår en är
vikten – visst, alla har känt på guld och dess imponerande strävan mot marken,
men ren platina har omkring tio procent högre densitet än rent guld, och då
platina nästan uteslutande används i klart ”renare” utförande (950) än guld
(750/18k) är skillnaden än större, och än mer imponerande. På klockor i större
utförande och/eller med länk är skillnaden påtaglig (motsvarande storlek i
platina är 50% tyngre än guld!). Det andra som slår en är utseendet – platina
är klart vitt (med ett klart vit-blått skimmer) av sig självt och behöver till
skillnad från vitguld ingen ytbeläggning. Likaså är platina mycket hårt och
starkt, vilket å ena sidan gör det mycket svårbearbetat men samtidigt tåligt
mot repor, bulor och missfärgningar. Den tredje faktorn som gör att
platinaklockor sticker ut är dessvärre priset – för liknande klockor är priset
nästan det dubbla när färgen går från varmt gul till kallt gråvit… 

Den absolut mest klassiska platinaklockan är Rolex Day-Date
– en ikon i sitt guldutförande men nästintill mytisk i platina som den ultimata
sleeperklockan; bland annat Bono, Russel Crowe, John Mayer, Bill Cosby, Michael
Jordan och prins Andrew har synts med en diskret klocka i vitmetall som
oinvigda knappast tar för något annat en vanligt stålklocka, men som får alla
klockidioter att utbrista ett igenkännande ”ahhh…”. Länge var modellen extremt
diskret, men sedan platinavarianten av Day-Date fått en isblå tavla som val är
den klart lättare att identifiera.

Raka motsatsen torde vara bröderna Baumgartners och Martin
Freis företag Urwerk som flera gånger presenterar en materialkombination långt
mer oortodox och intressant i lyxsegmentet än sjuttiotalets stålsportklockor
eller åttiotalets gummi och guld hos Hublot – nämligen att göra hela klockor i
platina…som PVD:as till en mattsvart finish. Det krävs sannolikt många, många
gissningar för en betraktare att komma fram till vad det futuristiska utseendet
döljer…

Om man ska vända platina ett varv till och titta på marknadens kanske mest underskattade (och oväntade...) modell är valet självklart - när Swatch firade 10-årsjubileum 1993 efter att att mer eller mindre på egen hand ha räddat hela den schweiziska klockindustrin slog märket på stort med en av många oxymorona modeller (helgulds- eller tourbillon-Swatchen, någon?); Trésor Magique, en platinamodell i 12999 exemplar som inte bara hade en sällsynt fulsnygg design och ett automatiskt 2840-verk, utan även en fyra kilo tung box i polerat stål.

Inför Royal Oaks fyrtiojubileum under 2012 har Audemars Piguet släppt en liten godbot i förhand, nämligen en begränsad upplaga på fyrtio exemplar av en skeletterad "Jumbo" i platina. Det är inte första gången en fräsig lyxstålsportare kommer i lite extra dyra utföranden – nedan syns kusinen Nautilus i en sällsynt platinavariant, såld i Sverige 1981. Det var knappast första gången en sportig modell kom i platina; när Louis Cartier designade den första klockan till Alberto Santos-Dumont (som senare gav namn åt modellen) var den som det anstod en gentleman som Santos-Dumont i platina.

Än idag är platina det ultimata materialet för riktig lyx – två exempel på moderna dyrgripar är de varianter av IWC Big Pilot (en tung och imposant pjäs redan i stål...) som i platina finns i såväl avskalade grundvarianter som ordentligt avancerade komplikationsmodeller, och lika avancerad om än avantgardisk är Ulysse Nardin Freak som naturligtvis finns att tillgå i en tung och blank platinavariant.