Klockmaterial – komposit och plast
Hittills har de klockmaterial vi tagit upp haft en sak gemensamt – de är alla metaller. I dagens artikel tänkte vi lyfta fram ett undantag som länge betraktats som både billigt och fult, men som med intåget i finrummet blivit lyxigt coolt; plast och komposit.
Många tänker nog att Swatch var först ut med plastklockor, men sanningen är att det redan nästan 20 år tidigare tillverkades klockor enligt samma princip; enkla verk i enkla plastboetter med massproduktion som ledstjärna. Klockor kom från exempelvis Benrus och var rudimentära fältklockor med frontmatade boetter med fasta bandstift och manuella verk, för soldaterna i Vietnam. Just Benrus variant har återlanserats i Japan i ”urstuket” med ett enkelt nylonband.
Utvecklingen fortsatte med olika typer av kompositplast, ofta med glasfiber som komponent och det är inte omöjligt att hitta tidstypiskt mulliga och färggranna kronografer från såväl Heuer som Breitling från det tidiga sjuttiotalet, båda med manuellt krongrafverk från Valjoux och plastboetter som kostnadssänkande åtgärder i quartzkrisen. Trots snikandet med budgetmodeller såldes det alldeles för få och många exemplar finns kvar ocirkulerade än idag.
Tidigare nämndes Swatch och det är nog sannolikt Nicolas Hayeks ögonsten som är det allra tydligaste exemplet på klockor i plast – från början och än idag tänkt som en spexig, spännande och utmärkande klocka med lite vildare design och ett lågt pris som istället för statussymbol skulle vara en rolig accessoar, på samma sätt som Casio G-Shock som ju är ett barn av samma tid. Efterföljaren från 2000-talet är tveklöst svenska Triwa vars idé om Rolexinspirerade klockor i enkel utförande med färg, distans och lekfullhet kommer från Italien och framförallt ToyWatch som var tidigt ute med klar (och senare färgad) polykarbonat.
Lite mer avancerat (och inte förvånande kanske även en hel del dyrare) är de klockor som antingen är i kolfiber eller mer exotiska och komplicerade kompositmaterial. En av förra årets riktiga rökare från Genèvemässan var Audemars Piguets automatiska tourbillon-kronograf med boett i kolfiber, men det är långtifrån första gången märket har experimenterat med kompsitmaterial. Redan 2007 tog man fram en klocka tillsammans med Alinghi som kommit att bli en klassiker och ett eftertraktat samlarobjekt – det var den första modellen från Audemars Piguet som använde märkets teknik med "smidd" kolfiber (vid sidan av regattafunktionen med flyback, som nästan hamnar i skymundan). Efter det har bland annat en av de exklusiva Concept-varianterna och en "vanlig" (men naturligtvis allt annat än ordinär...) Royal Oak Offshore släppts i kolfiber, och även Millenary-serien har begåvats med boetter i det svartskimrande materialet.
Ett annat märke i lyxsportklassen som uppskattar kolfiber är Hublot, som inte bara i sina Big Bang- och King Power-serier gjort klockor helt i carbon (däribland repeatern Cathedral) utan även lät framställa monsterdykaren Oceanographic i två varianter – en i titan, men också en helt i nattsvart kolfiber, båda specade till rekorddjupet 4000 meter.
Två lite mer nischade märken som valt att hoppa på det rutiga tåget är Bell&Ross och Mazzuoli. Fransk-schweiziska Bell&Ross har valt att förvandla sin signaturmodell, den av flyginstrument inspirerade fyrkantiga bjässen BR01, till en variant helt i kolfiber (men även många modeller med enbart tavlan finns) i begränsad upplaga. Mazzuoli, med sin kärlek för klassiska italienska sportvagnar, har gjort sin Manometro både med tavla i kolfiber, men även med hela eller delar av boetten i maerialet – passande med kopplingen till racing.
Den svenska superklockan Halda Space Discovery använder kompositmaterialet TECAMAX i sin digitala rymdmodul (medans den mekaniska modulen är helt i stål) vilket gör klockan lätt men oerhört stark även i vitt skiftande temperaturer.
