Klockarmband del 2

I förra delen talade vi om klockmodets utveckling gällande armband i allmänhet och de ”vanliga” skinnsorterna kalv och cordovan i synnerhet. Den här veckan tar vi steget upp i pris och exklusivitet med de exotiska varianterna.

Mikael Englund  |  Publicerad 2012-05-07 11:41  |  Lästid: 3 minuter

Den vanligaste och mest använda exotiska skinnsorten är krokodil och/eller alligator – populärt tack vare sitt kända, lättidentifierade och ofta kopierade mönster är det en tydlig symbol för lyx och exklusivitet. Av de två reptilerna är alligatorn kung – krokodilen har vanligen ett lite mindre djupt, regelbundet och kantigt mönster, anses lite mindre fin och därmed är lite billigare. Förutom det klassiska stuket med sidenmatt alligator eller krokodil (vare sig det är i ett två millimeter tjockt band till en Patek eller en kraftig stoppad rem till en sportklocka) finns det ett antal företag som försökt stärka sitt varumärke än mer med karakteristiska varianter. Paneraifantasterna (som med sin fascination för armband naturligtvis skulle kunna utrota krokodilsläktet på nolltid…) gillar de s.k. JV-banden, som fått sitt namn från specialutgåvan Sealand Jules Verne som blev känd och succé på grund av sitt nyskapande armband där alligator förvandlats till en sällsynt intressant variant av nubuck som naturligtvis efterapats av ett helt gäng småtillverkare. Samma sak gäller så kallade hornbackband, uppkallade efter de hårda, tydliga kammar som sitter mitt på alligatorns rygg och som marknaden fick upp ögonen för på allvar när Audemars Piguet släppte specialutgåvor av Royal Oak Offshore med spektakulära band (som Safari, Navy och Volcano). Sist ut av de märkeskarakteristiska varianterna av vår största reptil är Hublot, som kombinerat alligator och sitt signum gummi i varianten ”gummy croc” där skinnet helt enkelt sys fast på en bas av naturgummi. När IWC förra året presenterade sin nya Portofino ville man ge lite extra italiensk känsla till klockorna – lösningen var att låta Santoni bidra med lite flair i form av alligatorarmband med märkets typiska och djupa finish.

Också en reptil men klart mindre är ödlan, som framförallt i tejufamiljen gärna används som skinn för klockarmband – typiskt är det lilla mönstret, det tunna och smidiga skinnet och oftast en elegant blank yta. Ödlebanden gör sig mycket väl till nättare kostymklockor och är dessutom inte speciellt dyra. För den som söker lite mer uppmärksamhet kan orm kanske vara en idé; populärt inte minst bland customtillverkare som tar ut svängarna lite extra, men även tillgängligt på klockor som från franska Yonger & Bresson.

Något mer etablerat är strutsskinn som nästan blivit en signaturlook för Jaeger-LeCoultre i allmänhet och Reverso i synnerhet och som mot ljus tavla med blånerade visare är enorm snygg i sitt honungsbruna ”grundutförande”. Strutsen har en mjuk och len yta, smidigt skinn och inte minst ett typiskt mönster med sina prickar och passar till många olika klockor beroende på utförande. Ett annat band som är typiskt för en tillverkare är hajbandet som gjordes odödligt av framförallt Breitling – med en skrynklig yta och god vattentålighet (annat vore väl skandal…) är det populärt inte minst på sportigare klockor.


   

IWC med Santoni-band
Jaeger-LeCoultre Reverso med band i strutsskinn
Panerai 249 på Alligatorband
IWC med ödleband
Breitling med hajband
Audermars Piguet Royal Oak Offshore med hornback-band.
Hublot Gummy Croc
Panerai Jules Vernes
Panerai Jules Vernes-band
Yonger & Bresson med ormband
Dela på Facebook
Tweeta