Handskmakeri del 1 – Tillskärning och sömnad

Läderhandskar kan lätt framstå som en onödigt dyr och
kostsam accessoar i garderoben. Samtidigt är det lätt att glömma bort vilket
hantverk det faktiskt ligger bakom ett par kvalitetshandskar. Historiskt sett
har handskmakeriet varit ett av de allra mest respekterade hantverksyrkena. Frankrike
har länge varit ett föregångsland inom yrket , inte minst genom landets Kalvinister(även
kallade Hugenotter) som i slutet av 1600-talet kom i konflikt med franska katolska
kyrkan och tvingades fly från landet. Många kom faktiskt till Sverige och la
här grunden för ett internationellt välrespekterat handskmakeri. I Sverige
fanns så sent som på 1970-talet fortfarande viss produktion av handskar.

Den kanske viktigaste processen bakom ett par handskar är
själva tillskärningen. Faktum är att per definition är handskmakarens enda
uppgift är att skära ut handskens olika delar för att sedan låta en sömmerska
ta vid. För tillskärningen används i huvudsak används tre olika metoder: den
franska metoden, blockmetoden och halvblock, även kallat den italienska
metoden.

Den franska metoden är den mest tidskrävande och anses ofta ge
bäst resultat när det kommer till åtsittande promenadhandskar. Handskmakaren
börjar med att välja läder och talkar sedan narvsidan för att ge skinnet en
finare yta. Därefter blötläggs skinnet för att bli lättare att bearbeta och
handskmakaren synar skinnet noga för att upptäcka eventuella defekter.  Svårigheten ligger i att kunna skära ut
handskens olika delar utan att få med några defekter och samtidigt utnyttja
skinnets maximala yta. Det kan kanske låta ganska banalt, men eftersom alla
hudar ser olika ut kräver detta ett tränat öga. En skicklig
handskmakare väljer att placera de mindre synliga delarna av handsken som
skinnbitarna mellan fingrarna (strålarna) på de lite sämre områdena av lädret.  

- Det optimala är att
kunna skära ut delarna längs skinnets långsida för att på bästa sätt utnyttja
lädrets naturliga töjningsriktning, men det är inte alltid möjligt beroende på skinnets
utseende och eventuella defekter, berättar Niklas Magnusson som är en av fyra nu
levande handskmakare i Sverige. Niklas tillhör fjärde generationen av familjen
Magnusson som genom familjeföretaget Martin Magnusson & Co äger
handskmärkena Hestra, Ravel och Gaucho.

Själva tillskärningen består av olika nivåer. Först mäts
skinnet och sträcks sedan ut med en så kallad bassett och tumstock. Därefter
placeras pappmallar av handskens delar på skinnet för att sedan skäras ut i en
första grovtillskärning. Sedan sträcks skinnet ytterligare en gång både på
tvären och längden för att passas in under pappersmallen.  Delarna för handskens tumme och strålar skärs
ut av läderhudens kvarvarande yta. Därefter skickas delarna till utstansning
och så kallad repressering där handskens exakta form klipps ut.  En färdigutbildad handskmakare kan i regel
skära ut delarna till 25-35 handskar per dag beroende på modell och vilket
skinn som används.

Blockmetoden innebär att handskens olika delar stansas ut
med hjälp av stansjärn. Denna metod används ofta i storskaligare produktion
eftersom den inte är lika arbetsintensiv och kostsam. Nackdelen som många
framhåller är att lädret inte sträcks ut på samma sätt som med den franska
metoden och handskar som är utskurna med denna teknik därför riskerar att töja
sig och bli sladdriga. Dessutom tas ingen hänsyn till lädrets naturliga
töjningsriktning, vilket gör det svårt att få samma handnära form som för ett
par handskar tillverkade efter fransk metod. Dock lämpar sig denna teknik bra
till sport- och funktionhandskar som inte kräver en lika exakta passform.

En kompromiss mellan dessa två metoder är den italienska,
även kallat halvblock. Den innebär att endast en grovtillskärning görs för
hand, vilket ger en exaktare passform än med blockmetoden, men inte lika exakt
som den franska.

- Handskmakarens främsta
uppgift är hålla koll på hur skinnet kommer att töja sig för att kunna skapa en
handnära passform som inte tappar formen efter användning.  I jämförelse med exempelvis skoläder är
handskläder mycket mjukare och rörligare vilket ställer högre krav på
tillskäraren, förklarar Niklas.

Går det att som
konsument avgöra tillskärningsteknik?

- Det är svårt. Mitt
tips är att dra lite i handskens fingrar för att se att lädret inte ger med
sig. Känslan skall vara närmast helt stum. Den enda skinnkvalitén som detta går
att se är peccary där de karaktäristiska hårsäckarna skall ligga horisontellt med
handsken om de är ordentligt gjorda.

Handskens form styrs i hög utsträckning av vilket
sömnadsteknik som används för att fästa de olika delarna. Här pratas det om
fyra olika tekniker; handlask, maskinlask, pique och halvpique. Handlask
innebär att handskarna är sydda för hand, vilket är de allra mest tidskrävande
och svåraste tekniken att behärska. En duktig sömmerska klarar av att sy ett
par handskar för hand på 2-3 timmar.   Maskinlask är en maskinell tolkning av
handlasken. I regel blir stygnen något glesare eftersom en tjockare tråd måste
användas i jämförelse med handlaskning, men Niklas menar att det är svårt för
ett otränat öga att se någon skillnad.

Pique ger det nättaste resultatet med minst synliga sömmar.  Skinnets delar läggs omlott och sys med en maskin
på en sömsmån, ofta inte bredare än en millimeter.  Halvpique sys på en vanlig symaskin och till
skillnad från helpiquen används en vändsöm på fingrets undersida, vilket ger en
inåtgående skarv på handskarna som kan försämra komforten.

 - Sett till handskens egenskaper
är val av sömnadsteknik inte avgörande utan det är i hög utsträckning en stilfråga.
Handlask ger en mer gedigen och robust känsla vilket främst passar personer med
större händer, företrädelsevis män. Helpique ger en mer handnära form som
lämpar sig bättre för en mer avskalad handskmodell, säger Niklas.  

Ovan, videoklipp från Hermès handskmakeri.

Stort tack till Niklas Magnusson för hjälp och foton. Allra översta fotot: Gösta Fries.