Donegal tweed från Molloy & Sons
Jag är en tygnörd i största allmänhet och en tweednörd i synnerhet, jag erkänner det. Jag fullkomligt älskar att besöka väverier, tyghandlare och skrädderier med ett stort utbud av tyger, gärna äldre så kallade vintagetyger med unika mönster och material. Idag berättar vi här på Manolo om Molloy & Sons som är en unik liten tillverkare av robusta ulltyger på nordvästra Irland.
Molloy & Sons ligger oerhört vackert beläget i Ardara som tillhör området Donegal vilket ligger längst upp på den nordvästra irländska kusten. Detta område liksom exempelvis skotska Hebriderna har varit väldigt beroende av just ullindustrin. Dessa områden har trots ett relativt hårt klimat varit väldigt bra för fåruppfödning av raserna Galway och Cheviot som trivs i denna natur. En stor skillnad mellan ullen från Hebriderna och främst då öarna Lewis och Harris är att denna är skyddad under ett varumärke i form av Harris Tweed vilket är en kvalitetsstämpel och garanti för kvalitet. Namnet Donegal är inte skyddat och vem som helst kan alltså göra ett robust ulltyg med den fläckiga looken oavsett om det är vävt i Kina, Italien eller just irländska Donegal. Söker man någon sorts original när det kommer till Donegal tweed finns ett fåtal aktörer kvar som väver detta tyg lokalt på Irland. Ett av dessa är Molloy & Sons. Donegal tweed är synonymt med just en enfärgad väv med oregelbundna inslag av små ”fläckar” i olika färger. Dessa fläckar kommer av att garnet tvättas och filtas innan det spinns och man adderar lite andra färger för att helt enkelt få ett garn med lite liv i. Detta garn är lite svårare att väva med anledning av dessa fläckar och maskinerna som skötet detta går mycket långsammare än vad de hade gjort för exempelvis ett slätt vanligt kostymtyg i tunn ull.
Företaget drivs av far och son Shaun och Kieran Molloy och startade 2010. Familjen har dock i 6 generationer tillbaka bedrivet olika typer av ull/tygtillverkning eller vävning. Deras förfäder vävde och skapade initialt rustika ulltyger som skulle klara det bistra klimatet i området. Under senare delen av 1900-talet gick familjeföretaget mer och mer över på att sticka färdiga ullplagg i den facilitet man ägde snarare än att väva konfektionstyger. När det var som störst sysselsatte de 30 vävare i fabriken och hade närmare 2000 som stickade åt dem. De var då den näst största tillverkaren av stickade plagg och exporterade framförallt mycket Aran tröjor till USA.
Sonen i familjen, Kieran, flyttade för ett par år sedan hem ifrån Dublin med en examen i industridesign i bagaget och fick med sig sin far på att starta upp en verksamhet baserad på familjens gamla kunskap och traditioner. I ladorna angränsande till familjens bostad fanns gamla maskiner för storskalig vävning. Garn köper de lokalt från små lokala spinnerier inte långt ifrån deras egen fabrik, om man nu kan kalla den så. Själva tvätten av garnet sker också med hjälp av en lokal aktör. Kieran uttrycker det som att de är de på detta sätt faktiskt kan erbjuda en autentiskt och äkta produkt. Han menar att familjens tyg är den bästa Donegal tweed som säljs på marknaden idag.
All produktion sker alltså av endast Kieran och hans far och de kontrollerar också alla moment vid vävningen själva. De skapar alla mönster initialt som ligger till grund för tyget. Detta baseras på klassiska mönster från trakten så som slätt eller i fiskben och med de distinkta fläckarna invävt. Färgskalorna är samma som de alltid varit i trakten, naturliga och går att härleda till de färger som finns i naturen runt omkring dem. Garnet köps lokalt och spinns oftast åt dem av lokala aktörer och efter specifika önskemål.
Sedan varpar de garnet innan det är dags för själva vävningen som alltså sker på gamla maskiner som familjen ägt i decennier. Vävningen måste övervakas av far eller son eftersom det inte får förkomma några knutar på garnet eller att det går av under tiden. Efter detta tar ett annat företag över och förfinar själva slutprodukten. När tyget lämnar fabriken är det ganska stelt. Det tvättas och mjukas upp och pressas innan det sedan är färdigt att säljas.
Idag säljer de till både konfektionsföretag och skrädderier främst för herrkläder och de största marknaderna är USA, Japan samt England. Irland står idag bara för 5% av försäljningen.
Speciellt Japan är en marknad där kunder eftersöker och uppskattar en sorts äkthet och småskalighet i produktionen och där de därför säljer mycket bra. Trenden med medvetna kunder och efterfrågan på det genuina bara ökar och far och son Molloy får allt mer att göra och hoppas att de sakta men säkert skall kunna växa fram över.
Jag har hittills bara ett plagg tillverkat i detta "äkta" Donegaltyg. Det är en vinröd/lila tweedkavaj i ett grovt rustikt utförande. Det är strävt och ganska hårt och lämpar sig bäst för höst och vinter i och med att det ger en varm kavaj. Tyget har en lyster och ett liv i och med det unika garnet som gör att kavajen får att intressant utseende. Detta är så klart subjektivt. Det finns tyger som är lika vackra från andra tillverkare. Men jag tilltalas av den äkthet som företaget och dess historia och läge förmedlar. Det finns en charm i att mitt tyg tillverkats i en tvåmannafabrik på Irlands nordvästra utpost där ullvävare i generationer har verkat och många blickat med drömskt västerut mot USA och ett kanske bättre liv. Där man levt under enkla förhållanden och visslat till Fiddlers green och If only our rivers run free. Där man möts på puben och umgås. Där man kanske tillverkar det bästa tweedtyget i världen?
