Mockaguiden del I – Vad är mocka?

För att förstå sig på mockans egenskaper och varför det används gäller det att först klargöra vad mocka egentligen är. En hud har två sidor, narv och mocka.  Narven (även kallat nappa i garvat läder) är det översta skiktet av huden som täcks av djurets hår eller päls. Mockan är själva köttsidan som ligger inåt mot djurens inre organ och skelett. Torbjörn Lundin som är VD på Tärnsjö Garveri pratar dock om tre olika typer av mocka; svensk (suede), fransk (nubuck) och spaltmocka. 

För att framställa den svenska mockan (suede betyder just Sverige på franska), slipas hudens köttsida till önskad jämnhet. Den franska mockan, vilken vi ofta kallar för nubuck, innebär tvärtom att hudens narvsida slipas för att få fram en matt och sträv yta som påminner om suedens. Spaltmocka innebär att huden klyvs (spaltas) i två lager, vilket gör att ytan blir dubbelt så stor, men då också tunnare.

- Personligen tycker jag att nubuck är lite exklusivare. Men det beror helt på hur stor del av narven som slipats bort. Fördelen med nubuck är fibrerna sitter lite tätare och blir mer motståndskraftigt än mocka som slipats fram från köttsidan. Spaltmockan blir naturligt tunnare och inte lika hållfast. Det finns även mellanspalt där huden klyvs flera gånger. Men det är en katastrofkvalité som främst användes efter andra världskriget när råvarupriserna var skyhöga. Tyvärr har tekniken kommit att användas igen för att verkligen maximera hudens yta, säger Torbjörn som samtidigt menar att det är komplicerat att prata generellt om kvalitén på mocka utan att det lång process med allt från djurhållning till själva garvningen.  

 Vad är då mockans främsta egenskaper i förhållande till narvsidan?

- Egentligen inga alls. Den främsta anledningen till att använda mocka är i regel att narvsidan är i för dåligt skick efter att ha drabbats av insektsbett eller andra yttre påfrestningar för att sälja som narv. Istället för att sälja det som en narv av låg kvalité väljer man då att slipa ner huden och sälja som prima mocka. På 60-talet gjorde vi på Tärnsjö exempelvis väldigt många jackor i älgmocka som kallades för bryggarfrackar. Anledningen var helt enkelt att älgens narv var i för dåligt skick för att använda.  

- Problemet med all typ av mocka är att det är svårt att få lika motståndskraftigt som narvsidan. Och det är egentligen ganska självklart. Narven som är djurets yttersta hudlager utsatts för väder och vind, vilket skapar en annan motståndskraftighet.

 Hur skiljer sig mockan beroende på djuret?

- Det är främst fibertätheten som varierar. En kalv har tätare fibrer än en kossa som kalvat vilket gör att mocka av kalv lämpar sig bra till exempelvis skor.   Getmocka är något mjukare och används ofta till handskar. Sedan finns grismocka, men på grisen är narven av så dålig kvalité att man måste använda huden till mocka.

 Det kan ju låta lite som att narv eller nappa alltid är överlägset mocka. Samtidigt framhåller Torbjörn att det förekommer en hel del fusk även bland kvalitéer som är märkta som fullnarv.  Plastlager, kraftiga täckinfärgningar och spackel ger en blank yta som påminner om anilinfärgat fullnarv av prima kvalité.

- Tyvärr accepterar få av dagens konsumenter läder med märken eller ojämnheter, vilket för mig är ett kvalitetstecken på att det är äkta vara. Det är klart, vill man ha ett läder som man kan spilla på och slippa vara så rädd om så är en hårt ytbehandlad kvalité att föredra. Men för mig är det att ta bort lädrets charm.